Dolan’s Cadillac (2009)

Elizabeth Robinson ser den ökände (men aldrig åtalade) traffickinggangstern Jimmy Dolan göra något riktigt dåligt i öknen utanför Las Vegas. Hon är en rättskaffens människa och det är alltså självklart att hon ska vittna mot Dolan, trots att det aldrig slutat väl för personer som försökt sig på det förut. Det gör det tyvärr inte heller för Elizabeth och nu är hennes make tömd på allt utom Hämnden. Men han är en helt vanlig lärare och det är inte så lätt som man kanske skulle kunna tro att döda en annan människa. Särskilt inte en som är så välbevakad som Dolan, där han sitter i sin specialbyggda Cadillac vilken mest av allt påminner om en svartglänsande stridsvagn.

Årets Halloween-tema börjar på sin sista tredjedel och det är inte utan att jag undrar om jag börjat hallucinera på kuppen. Alternativt blivit rejält avtrubbad. För efter att ha sett Dolan’s Cadillac känner jag att ”Det här var väl ändå inte så dåligt?”. Eller också har bara kombinationen av en hiskeligt ful affisch, straight-to-DVD-premiär och Stephen King-adaption gjort att jag på förhand dömde ut en film som alltså faktiskt visade sig vara riktigt habil.

En viss problematik finns förstås i introduktionen av Dolan själv, filmens big bad. Vår protagonist beskriver honom högst suggestivt: ”He came out of time. He has the name of a thousand demons. He can call the wolves and live in with the crows. He’s the king of nowhere”. Låter väl som något som skulle kunna sägas om Kings elaking par preferance, Randall Flagg, eller vad säger ni? Vem ser ni framför er när ni hör de orden? Colm Feore? Hur känns det istället att få den olycksbådande bilden materialiserad i form av…Christian Slater?

Nej, hur mycket jag än gillar Slater kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att han är någon direkt skräckinjagande Dolan, en man som får fåglar att trilla döda från träden när han flinar. När beskrivningen återkommer en andra gång i filmen får jag faktiskt lättare att köpa konceptet eftersom det då uttalas efter Elizabeths död. Det är alltså snarare ett uttryck för makens demonisering av hustruns mördare än en beskrivning av en övernaturligt ond brottsling med magiska krafter.

Sedan ska sägas att Dolan’s Cadillac knappast lägger fingrarna emellan för att visa vilken vedervärdig människa Jimmy Dolan är. Han handlar som sagt i trafficking där han tar för sig av varorna, talar om andra människor i form av ”units” och blåser sina affärspartners. Mot slutet antyds dock att även han kanske har en moralisk gräns när det gäller brottslighet.

Vad gäller rollen som Jimmy Dolan krävs dock en svår avvägning eftersom här behövs en skådis som är skräckinjagande av sig självt men som också måste kunna uttrycka naken dödsskräck. Det var kanske Slaters patenterade varggrin och den sista aspekten som landade honom rollen för då levererar han en rätt hyfsad prestation.

Inte heller kan jag tycka särskilt illa om Wes Bentley som berättelsens protagonist eftersom han i mina ögon ofta framstår som lite labil, lagd åt galenskap. Det enda jag möjligen reagerar på är att Las Vegas skolsystem är märkligt överseende när det gäller sina lärares prestationer och beteende i klassrummet. Här missar förstås filmen en smula av huvudpersonens besatthet eftersom den måste uppnå klimax betydligt snabbare jämfört med förlagan där hela proceduren dras ut över flera år.

Dolan’s Cadillac är faktiskt så pass gedigen i hantverket att jag känner mig nödgad att kolla upp regissören Jeff Beesley. Något överraskande visar det sig att han numera sitter rejält fast i Hallmark-grottekvarnen där han exempelvis under 2019 hann klämma ur sig inte mindre än fyra filmer: Holiday Date, The Christmas Club, Radio Christmas och No Time Like Christmas. Kanske överdoserade Beesly på realistiska grymheter i Dolan’s Cadillac? Men det är nästan lite synd att han inte fått fortsätta på samma King-bana som Mick Garris för enbart utgående från Dolan’s Cadillac skulle jag säga att Beesly skulle göra ett bättre jobb än Garris (ja, Riding the Bullet, jag tittar på dig)

Klart över förväntningarna måste alltså det slutgiltiga omdömet bli, även om de i ärlighetens namn inte var särdeles höga till att börja med. Men som historia skulle jag ändå inte tveka att istället rekommendera en läsning av Kings långnovell. Filmen Dolan’s Cadillac är inte dålig men bjuder heller inte på något särskilt mycket nytt. Medan förlagans kanalisering av Hämnden i detaljrik besatthet gör att jag fortfarande minns den ganska väl. Och så kan jag föreställa mig en mer illavarslande gestalt än Christian Slater.

Förlaga: “Dolan’s Cadillac” (Castle Rock 1985, Nightmares & Dreamscapes 1993)
Cameo: –

Idag har Filmitch plockat upp något mycket mera jordnära än en pansarförstärkt Cadillac.

2 reaktioner till “Dolan’s Cadillac (2009)”

  1. Novellen gillade jag men det är nog att just Slater känns så fruktansvärt fel i rollen som Dolan som gjort att jag aldrig sett filmen. Ditt betyg väcker dock mitt intresse så om rullen dyker upp ger jag den en chans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: