1408 (2007)

I nådens år 1408 kvästes slutligen revolten som initierats av den siste prinsen av Wales, Owain Glyndŵr. Drottning Margareta tvingades betala 9 000 guldmynt till Tyska orden för Gotlands lösen och möjligen lades grunden till all världens litterära vampyrer i och med att Sigismund av Ungern grundade Drakens orden (vilken inte bara kom att innehålla Vlad II, utan också medlemmar av släkten Báthory).

Men som alla King-älskare vet, är 1408 också ett rum i New Yorks Dolphin Hotel. Ett rum som managern Gerald Olin helst ser står tomt, hur bisarrt det än kan tyckas ur ett strikt vinst-perspektiv. Författaren Mike Enslin är förvisso ingen beivrare av maximalt rumsutnyttjande på hotell men är ändå fast besluten att stanna i just 1408 för en natt.

I bagaget har Mike nämligen en rad framgångsrika böcker med titlar som Ten Nights in Ten Haunted Houses och 1408 har ett rykte som slår det mesta i hemsökelser. Eller rykte och rykte… Faktum är att Dolphin Hotel verkligen inte skyltar med rummets historia, vilket naturligtvis gör Mike än mer bestämd. En natt i ett rum där minst 12 pers tagit livet av sig kommer att bli höjdpunkten i hans nästa bok.

Men Mike har knappt stängt dörren bakom sig till 1408 förrän märkliga ting börjar inträffa. Till en början nog så oskyldiga och fullt möjliga att hitta förklaringar till. Allt eftersom blir dock Mikes försök till rationalitet mer och mer irrationella och till slut har han kasat så långt ned i kaninhålet att han överhuvudtaget inte längre bryr sig om några förklaringar.

Mikael Håfströms 1408 verkar i viss mån ha delat kritikerna när filmen kom. Vissa menade att det var en av de mest lyckade King-adaptionerna någonsin medan andra syrligt påpekade att det knappast var någon The Shining. Och nej, är det där vi lägger ribban – vid Stanley Kubrick-nivå – då är det klart att det inte finns särskilt mycket som kan glida över den. Men, som vi kunnat notera i årets Halloween-tema går det att lägga King-adaptions-ribban på en jäkla massa andra, och betydligt mer lättforcerade, nivåer.

Så med det i minnet skulle jag vilja påstå att jag om inte annat upplever 1408 som hyfsat påkostad i sammanhanget. Här har vi alla fall något som känns som en riktig film och inte en blaskig TV-produktion. Både John Cusack och Samuel L. Jackson levererar åtminstone någon form av rollprestationer som Mike och Mr. Olin. Däremot skulle jag kanske inte påstå att Cusacks rädsla och sorg är av den kalibern att den berör mig som tittare i någon större utsträckning.

Manuset har fått lov att utökas jämfört med förlagan, som så ofta annars på gott och ont. Tillägget av en skuldtyngd barnrelation är smart i så motto att den känns typiskt Kingsk. Däremot borde den skuldtyngda föräldrarelationen ha berört en mor och inte en far om vi ska hålla oss till kanon.

Upplägget bygger till stor del på effekter som Cusack ska agera mot. Så länge de håller sig på en hyfsat enkel nivå tycker jag att de funkar riktigt bra (VSB: de mystiskt uppdykande chokladbitarna på kudden). Att man får liksom avtryck i blixtbelysning från de döda kropparna när Mike går omkring med sin UV-lampa var filmens absolut bästa idé och genomförande. Men jag gillade också den lilla, lilla detaljen att Mike missar rumsdörren första gången han går förbi den. Smart, enkel och därför effektiv.

Men hur ska Håfström med team kunna visa det som King kan frammana med bara några få ord, exempelvis: ”It was soft in some terrible wrong way”? Nej just, det är svårt och därför hemfaller 1408 till slut istället åt totalt kaos med nedfallande väggar och iskyla och därmed är all möjlighet till skräck puts väck.

Manuset gör också ett par, i mina ögon, rejäla snedsteg. Jag hade önskat någon avslutande hänvisning eller förklaring till varför Mike får det där vykortet som gör att han får kännedom om hotellet och dess ödesdigra rum. I nuläget hänger det alldeles för löst. Och bara för att hacka lite på det fullkomligt meningslösa i numerologi (om nu någon inte redan skulle vara övertygad om denna meningslöshet): 1+4+8 blir för all del 13 men kan ju precis lika gärna fortsätta till 1+3=4 eller istället räknas ihop som 14+8=22 → 2+2=4.

Å andra sidan en petitess i sammanhanget om man ställer det mot vad jag uppfattar som ett ganska överväldigande kristet tema som plötsligt sticker upp skallen i filmen (trots att detta alltså inte är en TV-film). I novellen påpekar Mr. Olin att Mikes skepticism, hans övertygelse om att det inte finns några övernaturliga fenomen, gör honom extra sårbar för rummets ondska. En ganska välbekant trop, inte sant? Men manuset förvandlar denna allmänna skepticism till en tydligare ateism i samband med dottern Katie. En ateism som givetvis sedan också kan omvändas till en innerlig bön.

I rättvisans namn ska dock sägas att skeptiker-vinkeln dessförinnan främst hanterats i filmen genom att syna Mikes författarskap en smula i sömmarna. Han har en bra bit kvar till cynism à la Richard Dees men visst lider han i likhet med Paul Sheldon av att inte skriva ”riktiga” böcker längre.

Pluspoäng för rent produktionsvärde, minuspoäng för tillägg och genomförande med andra ord. Heaven and hell.

Förlaga: “1408” (Blood and Smoke 1999, Everything’s Eventual 2002)
Cameo: –

Idag bjussar Filmitch på något betydligt mer exotiskt.

Bonus: “1408”
Novellen är långtifrån perfekt men lyckas om inte annat göra mig ganska obehaglig till mods med beskrivningen av det vedervärdiga rummet. Jag tycker också att det funkar ganska bra med en fullkomligt allvetande berättare som simultant kan skapa en slags found footage-effekt (found tape får det väl bli här) samtidigt som vi har full insyn i Mikes upplevelse av rummet. Slutet är också markant bättre men jag gissar att det är enklare att avsluta en novell än att sy ihop en 100 minuter lång film på ett vettigt sätt, särskilt när producenter och testpublik ska få säga sitt.

Det var också lite kul att konstatera att filmmanuset snattat ett par meningar från Kings korta introduktion i Everything’s Eventual till en av Cusacks monologer.

Just det, det kan kanske också vara värt att notera att 1408 hyser vissa likheter med en av Kings absolut första publicerade noveller: ”The Reaper’s Image”. Huvudpersonen är en cynisk skeptiker som får anledning att omvärdera sin attityd i mötet med en omtalat hemsökt spegel…