Nightmares & Dreamscapes: From the Stories of Stephen King (2006)

alt. titel: Nightmares & Dreamscapes, Rêves et cauchemars, Stephen King’s Alpträume, Incubi e deliri, Pesadillas y alucinaciones de las historias de Stephen King

En lönnmördare får ett oväntat paket med ovälkommet innehåll. Ett gift par förlorar sig i en av Londons obehagligare stadsdelar. En privatdetektiv får hela sin tillvaro vänd upp och ned. Ett brödrapar försöker frälsa hela världen. En författare ångrar sitt konstinköp. En brottsling försöker sko sig på andra brottslingar. En paralyserad man försöker förgäves fånga patologernas uppmärksamhet innan de börjar obducera honom. Ytterligare ett gift par förlorar sig i en av USA:s obehagligare småstäder.

Sedär, ännu en miniserie som baserar sig på Kings författarskap. Den här gången är det bolaget TNT som står för fiolerna och de har valt att omvandla åtta av de Kingska novellerna (från samlingarna Night Shift, Everything’s Eventual samt den som delar seriens titel) till knappt timslånga avsnitt. Den vane läsaren känner säkert igen ett par av dem enbart på de korta meningarna ovan och som i alla antologier finns här både rått och ruttet. Heaven and hell.

När det gäller just Kings noveller blir det ganska tydligt hur pass mycket det kan skilja sig mellan något som funkar i text och något som funkar i bild. Eller också är det ”bara” själva framställningen som avgör om slutresultatet blir lyckat eller inte. En novell bygger oftast antingen på ett koncept (berättad via en enklare historia) eller en stämningsbild. I inget av fallen är det helt enkelt att överföra exakt samma koncept eller stämning till rörliga bilder. Överraskningen måste byggas upp på rätt sätt, detsamma gäller stämningen. Nightmares… bjussar i mitt tycke på nära nog alla fyra olika varianterna, det vill säga såväl lyckade som misslyckade versioner av både koncept och stämningar.

”Battleground”, ”Umney’s Last Case” och ”The End of the Whole Mess” är konceptnoveller som också blivit ganska lyckade avsnitt. I ”Battleground” skulle jag säga att det beror på att man hållit framställningen enkel, lyckats åkalla en del underhållande krigsfilmsklichéer, låtit hela speltiden vara fullkomligt dialoglös (William Hurt får trots det verkligen göra skäl för sitt efternamn) och fixat till riktigt bra effekter (sannolikt tack vare regissören Brian Henson). ”Umney’s Last Case” bygger nästan uteslutande på William H. Macys prestation som privatsnokaren Clyde Umney och hans upphovsman Sam Landry. Avsnittet kommer otroligt långt på det men har tyvärr fått för sig att skriva om särskilt avslutningen till den avgjort sämre. ”The End…” får fortfarande sin enorma styrka från Kings bistert hopplösa historia som man lyckligtvis inte ändrat allt för mycket i.

”You Know They Got a Hell of a Band” rymmer i sin tur en fruktansvärt rolig och samtidigt skrämmande idé men jag tycker inte att avsnittet gör den rättvisa. Kanske hänger det på uppbyggnaden, kanske på det faktum att de få effekter som förekommer är redigt fula? På samma sätt känns det som om ”Autopsy Room Four” funkar betydligt bättre i skriven form trots att manusförfattarna valt att inkludera händelser som i novellen sker så att säga ”off camera”. Det blir ändå lite segt att följa Richard Thomas tankebanor på ett sätt som jag inte minns från läsningen.

”The Road Virus Heads North” ligger någonstans mitt emellan koncept och stämning. Visst, det finns en ondsint eller besatt tavla men jag uppfattar att novellen också ägnar en del text åt Kings favorittema – författarskap – vilket inte fått hänga med in i avsnittet (TNT kanske tyckte att de fixat det i ”Umney’s Last Case”?). Allt som återstår är då en så pass välbekant historia att den som sagt närmar sig en stämning. Och det är en stämning som avsnittet inte lyckats åkalla. Eventuellt beroende på att det är lättare att skriva om en tavla som är så vedervärdigt ful att folk ryggar tillbaka när de ser den, än det är att försöka visa denna tavla. I nuläget ser den mest ut som något en glad men relativt talanglös tonårsamatör, som överdoserat på skräckserier, skulle ha kunnat åstadkomma.

”Crouch End” är ett av Kings försök att göra en Lovecraft och i skriven form måste jag säga att novellen funkar riktigt bra. Den är både obehaglig och skrämmande. I detta avsnitt funkar samma upplägg inte alls och jag är benägen att lägga en stor del av skulden på utseendet, vilket tampas med dels DV-looken, dels effekter. Bägge är lika hiskeligt fula. Men det finns problem även med både manus och rolltolkningar (från, för mig hyfsat obekanta, Claire Forlani och Eion Bailey). Tyvärr ett utmärkt exempel på att halvkvädna visor och antydningar inte per definition resulterar i varken Lovecraft-vibbar eller skräck.

Så det vi saknar är alltså en lyckad stämningsbild. Den räkneflinke bloggläsaren har kanske observerat att jag hittills listat sju avsnitt. Det åttonde (men del sex i serien) är ”The Fifth Quarter” som snarare visar upp en rakt upp och ned, samt kort, kriminalhistoria. Den råkar vara regisserad av Rob Bowman som stod bakom en hel del X-Files-avsnitt när det begav sig och jag inbillar mig att det märks, särskilt på ljussättningen. Berättelsen är rejält omskriven jämfört med novellen på ett sätt som funkar ganska bra bortsett från slutet.

Nightmares… är kanske inget att springa benen av sig för när det gäller King-adaptioner men skulle du komma över serien skulle jag absolut rekommendera en titt på de tre avsnitten jag nämnde först. ”The Fifth Quarter” och ”Autopsy Room Four” är helt ok underhållning och därmed landar nog hela alltet på ett ganska beigt helt ok-betyg. Snackar vi läsning skulle jag absolut lyfta ”Umney’s Last Case”, ”The End…” och ”You Know…”.

Förlagor:
”Battleground” (Cavalier 1972, Night Shift 1978)
”Crouch End” (New Tales of the Cthulhu Mythos 1980, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Umney’s Last Case” (Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The End of the Whole Mess” (Omni 1986, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The Road Virus Heads North” (999 1999, Everything’s Eventual 2002)
”The Fifth Quarter” (Cavalier 1972, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Autopsy Room Four” (Six Stories 1997, Everything’s Eventual 2002)
”You Know They Got a Hell of a Band” (Shock Rock 1992, Nightmares & Dreamscapes 1993)

Cameo: –

Filmitch val för dagen hade mycket väl kunnat passa in som hand i handske med tanke på att Richard Matheson skrev en jäkla massa noveller. Men idag gäller det istället en filmatisering av en av Mathesons romaner.