The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

“Vad sägs om att göra en håglös miniserie av Stephen Kings hittills absolut sämsta bok? Ni vet, den som blivit känd för två saker: att det var den sista King skrev medan han fortfarande missbrukade i princip allt som gick att missbruka på den tiden (det har säkert tillkommit några alternativ sedan dess) och att den är fullkomligt crazy bananas. Det skulle i och för sig bli en produktion som kräver en del cash eftersom den ska innehålla slemmiga aliens och ett rymdskepp stort som en flyghangar, men det är väl inga problem? Förresten, inspelningen måste visst också genomföras på Nya Zeeland av TV-schematekniska skäl. Men den får inte hålla på längre än ett par månader. Grönt ljus, sade ni? Härligt!”

Men vad vet jag? Cohen hade kanske en jäkla cred inom bolaget då han redan hunnit tota ihop manus för De Palmas Carrie, Peter Straubs Ghoststory och It-miniserien från 1990? Och i rättvisans namn måste en liknande pitch dessutom ha gjorts igen bara några år senare eftersom vi nu också sitter med Dreamcatcher i knäet (wait for it…).

Om It var ett försök att återskapa och förverkliga barndomens skräckfilmer för Stephen King kan man utan större problem se The Tommyknockers som en sci-fi-motsvarighet (samt att eventuellt utnyttja ett par idéer han måste ha fått vid inspelningen av Maximum Overdrive). Den bjussar på både kroppsövertagande, ett hive-mind och en befolkning som överger tillbedjan av den amerikanska flaggan till förmån för en sjukligt grönt alien-ljus (som eventuellt kan ha transporterats hit från Dr. Toddhunters laboratorium). Men den högtflygande (heh…) versionen av Lovecrafts Color Out of Space, Heinleins Puppet Masters och Finneys Invasion of the Body Snatchers blev föga förvånande inte någon särskilt bra miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera).

Till viss del beror det på att varken Marg Helgenberger eller Jimmy Smits är särskilt vassa i vad som ska föreställa huvudrollerna. Ingen av dem är ovan som TV-skådis och i rätt sammanhang kan bägge två vara riktigt bra. Detta är tyvärr helt fel sammanhang. Jag har emellertid lite svårt att avgöra om det beror på (a) deras egna prestationer eller (b) manuset som tvingar Helgenberger att yttra trötta repliker som ”Don’t worry, he won’t get far”. Men hon hade kanske kunnat säga det med bara aningens mer av inlevelse? Och Smits som tragiskt sliten återfallsalkis övertygar inte för fem öre. Med tanke på att Helgenberger under större delen av speltiden dessutom ska vara bleksvettig och tandgluggig finns det heller inte mycket av romantisk eller sexuell gnista dem emellan.

En rollbesättning som då funkar mycket bättre är Joanna Cassidy och John Ashton som lagens långa armar, vilka äntligen krokar i varandra. Sheriff Ruth Merrill och Butch Dugan får tyvärr inte mycket tid på sig att njuta av sin gryende romans. Några som däremot får ganska mycket tid på sig att rulla runt i sänghalmen är Traci Lords och Cliff DeYoung som femme fatalen Nancy Voss och den otrogne Joe Paulson. Varför någon som Nancy skulle ge medelmåttan Joe ens ett halvt ögonkast är fullkomligt obegripligt. Men det kanske var så att rollbesättaren som plockade ut just Cliff DeYoung, bara ville bli klar inför fjärdejuli-helgen eller något i den stilen? Hen bör i vilket fall som helst ha tyckt att publiken helt på egen hand kunde dra slutsatsen att den beige kurtisören måste vara ett veritabelt sexuellt vilddjur off camera.

Och…sedan är det inte så mycket mer. Eller jo, visst finns det fler skådisar i mixen. Exempelvis veteranen E.G. Marshall (nästan 160 acting credits på IMDb!), men på det hela taget känns produktionen ganska fattig på folk. Hela staden Haven verkar i princip inte bestå av stort mer än antalet personer man kan samla ihop från två hyfsat populära ABF-klasser. Något som förstås förstärker miniseriens påvra intryck. Men i och för sig, å andra sidan är Haven en stad där väntrummet hos veterinären innehåller så överraskande patienter som berguvar och kungskobror.

Och apropå påvert… I Haven sker alien-invasionen medelst batterier och äggkartonger. Egentligen borde väl alla rappliga ”uppfinningar” som stadsinvånarna kommer på under rymdskeppets inflytande ge en viss air av trovärdighet eftersom det antagligen är så det skulle se ut på riktigt. Alltså exempelvis en elvisp med dammvippor istället för vispar som ska putsa silver, snarare än något coolt superhightechmonster. Men i allt övrigt ger The Tommyknockers intryck av att vi borde förvänta oss det där superhightechmonstret och då blir de reella pryttlarna lite…menlösa för att uttrycka det milt.

King är ju aldrig främmande för att mer eller mindre framgångsrikt knyta ihop sina världar men jag vet inte hur smart det egentligen var att i fallet The Tommyknockers placera Haven ganska nära Derry. Dels påminner det läsaren att författaren redan använt greppet med ”uråldrigt begravt rymdskepp” en gång förut, dels förväntas vi alltså köpa att det inom ett förhållandevis litet landområde i nordöstra USA i en okänd forntid landat två, sinsemellan oberoende, rymdskepp? Däremot störde jag mig inte lika mycket på hund-kommentaren ”He’s a regular Cujo” eftersom det känns som om det faktiskt var något som folk skulle kunna säga anno 1993, tolv år efter boken och tio år efter adaptionen.

Ännu en havererad TV-produktion med prefixet ”Stephen King’s…”, alltså. Och det är tyvärr inte den sista.

Förlaga: The Tommyknockers (1987)
Cameo: –