Maximum Overdrive (1986)

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Karriärsmässigt hade andra halvan av 70-talet och första halvan av 80-talet varit vänligt sinnade gentemot King. Vi räknar in böcker som Salem’s Lot, The Shining, Cujo, Christine och Pet Sematary. Filmadaptioner som Carrie, The Shining, Firestarter och Creepshow. Kanske är det förståeligt att författaren, mer eller mindre konstant drogad på vad som än fanns i närheten, fick hybris och trodde att han kunde göra vad som helst. Regissera en film exempelvis.

Jag har faktiskt inte sett detta närmast mytomspunna haveri förrän nu. Säga vad man vill om Stephen King, men något regissörsämne ger han verkligen inte prov på i Maximum Overdrive. Det är som om han sett Steven Spielbergs The Duel (i påtänt tillstånd) och tänkt ”Hur svårt kan det vara?!”

Uppenbarligen tillräckligt svårt för att dagens film inte ska ha mycket som talar för sig, bortsett från att den dels är rejält skrattretande, dels har ett soundtrack uteslutande komponerat av AC/DC. Jag gissar att det är Kings namn som både kirrat bandets medverkan, en rollista som ståtar med Emilio Estevez och en budget på icke föraktliga 9 mille från produktionsbolaget De Laurentiis Entertainment Group (som stod bakom Firestarter).

Själva historien i sig är väl kanske inte allt för undermålig. Den påminner faktiskt en hel del om The Mist i det att vi har en grupp människor som är fångade i något av det mest amerikanska som finns – ett ”truck stop” – och utanför väggarna väntar en ogreppbar fiende. Dock inte mer ogreppbar än att vi som tittar fått klart för oss att det sjukligt gröna skenet från kometen Rhea-M på något sätt fått alla mänsklighetens elektriska och mekaniska pryttlar att göra uppror. Kanske har vi till och med att göra med ett War of the Worlds-scenario?

Författaren King har en fin fingertoppskänsla för uppbyggnad och psykologiska karaktärsskisser. Regissören Kings fingertoppskänsla för sådant som händelseutveckling, stämningsbalans och personregi liknar snarare en svarvares, vilken fått händerna reducerade till armstumpar å yrkets vägnar.

Det mesta som händer i Maximum Overdrive är idiotiskt och övertydligt, vilket dock inte hindrar att det samtidigt förekommer en mängd logiska luckor, modell jänorma. Övertydligheten gäller däremot inte filmens eventuella budskap. Möjligen tänkte King i sin kokainrusiga hjärna att hans film sade något djupsinnigt om tillståndet i USA men vad det i sådana fall var är högst oklart. Det lilla gänget på Dixie Boy Truck Stop fråntas sina pryttlar och reduceras därmed till intet? De bombarderar en långtradare med texten ”Miller – Made the American Way” med raketgevär. För att det är dags att skjuta ”the american way” i sank? För att ”the american way” har skjutit sig självt i sank?

Ingen av skådisarna agerar med varandra. Inte sällan skriker de fram sina repliker i teatraliska utbrott som inte ens skulle påverka en android med känsloregisterchipet uppskruvat till max. Stämningsmässigt vevar hela alltet hej vilt mellan serietidningsmässigt makaber humor eller fars (VSB: Yeardley Smiths gällt gastande uppenbarelse) och vad som eventuellt ska vara något mer allvarligt menat. Tyvärr är det väldigt svårt att ens bli berörd av barnadödlighet när mordredskapen är en läskmaskin (Mel Brooks already did it…) och en vettvillig ångvält.

Slutsatsen som alltså kan dras är att en påtänd King fortfarande är en riktigt bra författare (VSB: Cujo) men en riktigt usel regissör. Själv är inte alltid bäste dräng. Tyvärr ger årets Halloween-tema vid handen att det uppenbarligen är ruggigt svårt att hitta ens habila drängar när det kommer till King på vita duken.

Förlaga: “Trucks” (Cavalier 1973, Night Shift 1978)
Cameo: Bankomatkund

Bonus: ”Trucks”
Det otroligt sura i sammanhanget är att novellen som Maximum Overdrive bygger på är riktigt, förbannat bra. Den är kort, tajt, brutal och har en lika enkel som klurig idé – vad skulle hända (särskilt i USA) om alla långtradare plötsligt fick för sig att göra uppror? Den börjar in medias res och sedan är det fullt ös för hela slanten. Språket är korthugget med ett par välfunna och makabert roliga liknelser. Det finns alltså all anledning att återupprepa slutsatsen ovan: writer – goooooood, director – baaaaaaad

4 reaktioner till “Maximum Overdrive (1986)”

  1. Har sett filmen en gång i urtiden och den var allt annat än bra. Däremot minns jag att SF-reklam blad hävdade när det begav sig att nu skulle äntligen en King filmatisering bli bra då det var regissören själv bakom kameran. Det är alltid roligt att läsa detta reklamblad som gör allt i sin makt att haussa skit

  2. @Filmitch: Märklig reklamlogik också, varför skulle en författare kunna regissera bara för att det är hans eget material i botten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: