The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

En som tidigt tog kontakt med King för att be om tillåtelse att använda en novell var ingen mindre än Frank Darabont, mannen bakom tre av de mest framgångsrika King-adaptionerna någonsin. Redan innan Darabont ens var i närheten av The Shawshank Redemption, innan han skrev manus till Dream Warriors, The Blob och The Fly II, hade han alltså siktet inställt på historieberättaren som vid det laget hunnit leverera följande laguppställning: Carrie, Salem’s Lot, The Shining, The Stand, The Dead Zone och Firestarter.

Det tog ett tag för Darabont att få till sitt filmprojekt. Enligt Wikipedia hörde han av sig till King 1980 men det dröjde som synes tre-fyra år (Wikipedia säger 1983, IMDb 1984) innan det fanns en färdig film att visa upp. Av slutresultatet att döma var det dock väl använda år. Det är möjligt att jag läser in för mycket i den halvtimmes-långa slutprodukten eftersom jag vet vem som står bakom den men jag skulle vilja påstå att The Woman in the Room i många avseenden visar på mer hantverksskicklighet än vissa av de kommersiella produkter som ståtar med en plats i detta Halloween-tema.

Särskilt om man betänker att Darabonts första, stora kommersiella projekt var The Shawshank Redemption är det inte så överraskande att han valt att utgå från en King-novell som inte bygger på övernaturlig, vanvettsframkallande skräck, utan den vardagliga tragiken i en son som tvingas se sin mor dö cancerdöden. Darabont har dock valt att lägga in en skräckfilmsliknande mardrömssekvens, vilken kanske inte ger så mycket i sig men som är kompetent genomförd. Kanske kändes det förpliktigande med i alla fall ett skräckmoment i en King-adaption?

Novellen är däremot kort, känslosam, sorglig samt pricksäker och framstår som mer eller mindre självbiografisk (Kings egen mor tog hand om sina föräldrar tills de gick bort och dog sedan själv av cancer i december 1973). Förutom den ovan nämnda mardrömssekvensen utvidgar emellertid Darabonts manus den ursprungliga historien på ett ganska elegant sätt.

Filmskaparen har rensat bort hänvisningarna till såväl fru och barn som att protagonisten ser till att supa sig full innan han orkar med att träffa modern. I filmen är sonen istället en advokat som träffar en mordanklagad klient mellan sjukhusbesöken . Klienten får representera både modern (eftersom han har en potentiell dödsdom hängande över sig för sina brott) och sonen (eftersom han en gång hjälpte en svårt skadad kamrat från Vietnam att dö). Det är en utveckling av berättelsen som inte drar uppmärksamhet från den ursprungliga vardagstragiken, utan fördjupar och nyanserar den. Samtalet männen emellan, där vi i publiken är helt med på alla dess outtalade implikationer, skapar en fin utgångspunkt för det tysta samförståndet mellan mor och son på sjukhuset.

Nu ska väl sägas att jag inte tror att The Woman… skulle ha blivit så pass känd som den ändå är om det inte vore för att dess upphovsman gick vidare till att bli Frank Darabont. Att den ens finns bevarad för eftervärlden beror sannolikt på att den, tillsammans med en Dollar Baby-adaption av ”The Boogeyman”, gavs ut på VHS 1986 under titeln Stephen King’s Night Shift Collection (det ska också finnas en volym 2 av denna videosamling, utgiven 1989). Men det är en ganska fin och nedtonad kortfilm som är väl värd att lägga en halvtimme på om man är nyfiken på var Frank Darabont började sin bana. Finns med äkta VHS-knaster på YouTube.

Förlaga: “The Woman in the Room” (Night Shift 1978)
Cameo: –