Silver Bullet (1985)

alt. titel: Varulve-nætter, Silverkulan, Peur bleue, Werwolf von Tarker Mills, Stephen King’s Silver Bullet

Tarker’s Mills. En amerikansk småstad likt många andra. Derry, Castle Rock eller Jerusalem’s Lot, för att ta några exempel. Japp, detta är förstås en Kingsk småstad där blodig tragedi inträffar varje månad, när månen är full. Den stupfulle järnvägsarbetaren hade kanske kunnat vara en olyckshändelse men detsamma är svårt att hävda när det kommer till den olyckliga Stella Randolph som blir brutalt lemlästad i sitt eget sovrum.

När den unge Brady Kincaid också faller offer för galningen som härjar i staden har invånarna fått nog och beväpnar sig till en lynchmobb. Vilket föga förvånande enbart leder till att pastor Lester Love får ytterligare fyra kistor att be över.

Bradys kompis Marty svär hämnd men har förstås lite svårt att ta saken i egna händer eftersom han dels är rullstolsburen, dels inte har en aning om vem som kan vara ansvarig för dåden. Men under en nattlig (och givetvis högst otillåten) fyrverkeriuppskjutning blir Marty själv attackerad. Han lyckas dock pricka förövaren mitt i plytet med en raket och behöver därför bara lite extra hjälp från systern Jane för leta efter en person i Tarker’s Mills som skadat vänsterögat.

Egentligen är det ju ingen större mening med att försöka hålla ovanstående beskrivning spoilerfri eftersom redan titeln, Silver Bullet, ger en klar antydan om vad det är vi har att göra med här. Förlagan, Cycle of the Werewolf, hymlar som synes mindre än så. Från början skulle kortromanen ha haft formen av en månadskalender där tecknaren Bernie Wrightsons bilder skulle kombineras med kortare texter från King. Föga förvånande fick författaren emellertid problem att hålla sig kalender-kort och projektet svällde ut till något mer omfattande. Cycle… är dock Kings kortaste fristående verk till dags dato. Men upplägget påminner alltså i någon mån om The Green Mile, med kortare, väl avskilda delar.

Alltnog, det spelar ju ingen som helst roll för filmen Silver Bullet (som King skrev manus till). Jag läser till min förvåning att Don Coscarelli från början skulle ha regisserat det hela men hoppade av i frustration över att Dino De Laurentiis och King inte kunde komma överens om vilken varulvslook man skulle gå på.

Nu föll den sysslan på Dan Attias istället, en regissör som sedan dess enbart tycks ha jobbat med en sjujäkla massa TV-produktioner. Men för att ståta med två regissörer tycker jag att Silver Bullet håller ihop förvånansvärt väl. Inte bara det, den är dessutom riktigt charmig med sin blandning av klassisk 80-talsslasher (jag förstår inte alls varför filmen ska utspelas just 1976 och den andas i vilket fall som helst mer 80- än 70-tal) samt barntillåtet äventyr á la Goonies.

Det som gör att Silver Bullet inte känns tråkigt generisk i någotdera av facken är Marty och hans funktionsnedsättning, systern Jane samt syskonens smått (såtillvida att halsa Wild Turkey i sin systersons närvaro nu kan kallas för ”smått” ) alkade odågs-morbror Red. Marty spelas av Corey Haim, Jane av Megan Follows (Anne på Grönkulla) medan vi som Uncle Red ser Gary Busey, komplett med en rejäl ölkagge vid pass 40 bast.

Jag gillar att manuset (jämfört med förlagan) uppgraderat Jane till historiens berättare även om det uppenbarligen fortfarande är Marty som är dess huvudperson. Reds upproriskhet, som resulterar i både räser-åkdon (som får transporteras på en liten släpvagn efter familjens bil) och otillåtna fyrverkerier, är ändå av en ganska jovialisk natur. Den sätter dessutom fingret på att särskilt Martys mamma vill försöka skydda sin son från alla livets problem som rullstolsburen samtidigt som Marty själv drömmer om att kunna spela baseball som sina kompisar. Men tack vare Reds motordrivna fordon framstår Marty knappast som någon hackkyckling eller mobboffer, utan snarare som en naturlig (kanske till och med lite cool?) del av Tarker’s Mills barnuniversum.

Jag hade faktiskt inte sett Silver Bullet förut, men filmen visade sig som sagt vara en riktigt trevlig liten överraskning. Till det jag redan sagt kan dessutom läggas biroller av såväl Terry O’Quinn som Everett McGill. Effekterna kan förstås inte tävla med varulvsgenrens giganter men tack vare sin charm känns det inte riktigt nödvändigt. Silver Bullet nöjer sig med vad den har och gör istället mesta möjliga av det.

Förlaga: Cycle of the Werewolf (1983)
Cameo: –

4 reaktioner till “Silver Bullet (1985)”

  1. Jo troligen Kings kortaste tätt följd av Elevation och Blockade Billy – skulle jag tro.
    Ganska bra varulvs story både som bok och film var ett tag sedan jag läste/såg någon av de två. Blev lite småsugen

  2. Ahhh..denna såg jag på bio. En liten myspärla ändå. Och sedan en varulv! Gubevbars! Det är ju himmelriket i en skräckis!
    Oerhört sugen nu att se om den tack vare din text! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: