Dear constant reader…

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Stephen Edwin King. Född 1947. En av världens mest kända författare, inte bara i genrekretsar. Numera också insläppt i litteraturens finrum, dels tack vare att en del av hans tidigare arbeten har omvärderats, dels för att han under årens lopp visat att han kan producera historier som innehåller mer än skrämseleffekter. År 2015 blev han exempelvis tilldelad National Medal of Arts (”the highest honor given to artists and arts patrons by the United States government”) en ära han delar med personer som Georgia O’Keefe, Saul Bellow och Ella Fitzgerald. En författare som med tiden visat att han funderat en hel del kring detta med att skrämmas och att skriva om sådant som skräms. Det har trots allt förflutit några år sedan Danse Macabre, Kings bok om skräckfiktionens anatomi, innehöll följande citat:

I recognize terror as the finest emotion, […] and so I will try to terrorize the reader. But if I find that I cannot terrify, I will try to horrify, and if I find that I cannot horrify, I’ll go for the gross-out. I’m not proud.

Danse Macabre kom 1981 och då hade King varit en publicerad författare i drygt tio år. Publicerad romanförfattare under sju av de tio åren. Redan 1977 funderar han dock i förordet till novellsamlingen Night Shift kring detta med att skrämma sina läsare. Han lägger här tonvikten på att skräckförfattare egentligen skriver om samma rädslor som ”finare” författare också sysselsätter sig med: ”hate, alienation, growing lovelessly old, tottering out into an hostile world on the unsteady legs of adolescence”.

Samlingarna Night Shift och Skeleton Crew innehåller ett par av Kings tidigaste publicerade alster (från 1968 och -69, ofta i Maineuniversitetstidningen Ubris) och de ger en bra bild av variationen som författaren använder för att skapa dessa i grund och botten vardagliga skrämseleffekter – en liten kille som blir bortgjord inför sina klasskamrater av sin taskiga lärare (”Here There Be Tygers”), osäkerhet inför sina egna minnena (”Strawberry Spring”) samt kollugnt vanvett på ett collegecampus (”Cain Rose Up”).

Den då knappt 30-årige Kings skriverier uppmärksammades relativt omgående av det etablerade Hollywood. Bara två år efter publiceringen av debutromanen Carrie fanns en filmversion, regisserad av Brian De Palma. Och sedan har det rullat på. Det har faktiskt varit så pass populärt att filmatisera Kings olika skriverier att det inte var något större problem att fylla ett helt Halloween-tema med dem. Och då har jag ändå redan skrivit om flera av adaptionerna som kommit på senare år.

I år har jag som vanligt passat på att fylla i några av de där blanka fläckarna på filmkartan, som Silver Bullet och Maximum Overdrive, men i något högre utsträckning också sett om filmer som jag hittills inte skrivit om, som Carrie och The Mist. En del kära återseenden, en del…not so much. Eftersom jag inom de här temana tenderar att köra Kajsa Warg-principen har det i år också slunkit med en hel del TV-produktioner, vilket alltså innebär att Halloween anno 2021 inte uteslutande innehåller adaptioner på Kings författarskap utan också manus som han skrivit direkt för TV-produktion (jag har hoppat över Sleepwalkers, hans enda långfilmsmanus). I oortodox anda för ett Halloween-tema har jag dessutom inkluderat ett par filmer som få skulle kategorisera som ”skräck” (jag tror ni kan gissa vilka det är) men i det här fallet har kategorin ”Stephen King-adaption” fått vara styrande.

Jag har samtidigt passat på att återbesöka en del av författarens alster, bläddrat i en del av romanerna för att jämföra men framförallt läst om en del av novellerna. Full disclosure: om mina kära läsare ännu inte förstått detta av årets Halloween-tema eller av tidigare texter på bloggen är Stephen King en stor personlig favorit. Jag sväljer utan större tvekan allt från tegelstenar som The Stand, It, 11/22/63 eller Under the Dome till långnoveller som The Mist till kortare alster som ”The Raft” eller ”Umney’s Last Case”. Om det i sin tur innebär att jag är obenägen att fälla hårda domar över King på film och TV återstår att se.

Med start i morgon, fredagen den 1 oktober, kör jag som vanligt i kronologisk ordning (utifrån premiärår, inte publiceringsår) och den här gången kommer det inte att finnas särskilt mycket av kategorier eller grupperingar. Varje text kommer dock att åtföljas av en notering om förlagan (i de fall det finns en sådan) och om produkten är så lyckligt lottad att författaren själv dyker upp i en liten cameo.

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de Kingböcker och -adaptioner som redan förekommit på bloggen och som därmed inte dyker upp under det här temat? Jag har också samlat mina tio-i-topp-favoritböcker i ett särskilt inlägg.

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm
2020 – Slashers

Böcker
Carrie (1974)
Salem’s Lot (1975)
The Shining (1977)
The Dead Zone (1979)
Thinner (1984)
Skeleton Crew (1985)
It (1986)
”Rainy Season” (novell, 1989)
The Stand (1978 & 1991)
Nightmares and Dreamscapes (1993)
Rose Madder (1995)
Bag of Bones (1998)
Just After Sunset (2008)
Duma Key (2008)
Under the Dome (2009)
Full Dark, No Stars (2010)
11/22/63 (2011)
Doctor Sleep (2013)
Mr. Mercedes (2014)
Finders Keepers (2015)
End of Watch (2016)

Filmer
The Shining (1980)
Creepshow (1982)
Cujo (1983)
Christine (1983)
Stand By Me (1986)
The Running Man (1987)
Creepshow 2 (1987)
Pet Sematary (1989)
Thinner (1996)
Rainy Season (kortfilm, 2002)
The Dark Tower (2017)
It (2017)
It chapter 2 (2019)
Pet Sematary (2019)
Doctor Sleep (2019)