99 Homes (2014)

alt. titel: Éviction, 99 Homes: Stadt ohne Gewissen

Den enes bröd är den andres död. Dennis Nash har antagligen inte sinnesnärvaro nog att tänka så långt i förhållande till mäklaren Rich Carver när denne dyker upp i sällskap med två poliser för att vräka Dennis, hans mamma Lynn och sonen Connor från deras hus i Orlando. Familjen Nash blir helt tagna på sängen av beslutet – domaren hade ju sagt att de hade 30 dagar på sig att överklaga!

Men inga böner eller förklaringar hjälper, och snart står hela bohaget på gräsmattan medan Dennis får köra Lynn och Connor till ett billigt motell. Där är de förvisso inte ensamma, vi är mitt i den stora 00-talsrecessionen och motellet är fullt med familjer som inte har råd att leva på något annat sätt än ur hand, i mun. Att kunna skrapa ihop ens depositionscash för en lägenhet är inte att tänka på.

Och där hade historien om Dennis kanske kunnat sluta eller åtminstone fortsätta nedåt i en deprimerande förutsägbar spiral: billigare och billigare motell för familjen, mer och mer sprit för Dennis. Men regissör och manusförfattare Ramin Bahrani samt medmanusförfattare Amir Naderi är smartare än så med sin 99 Homes.

Dennis upptäcker att några av hans verktyg försvunnit i hanteringen, en svår förlust för en byggjobbare. Han åker bort till Rich Carvers kontor för att åtminstone kunna slå någon på käften. Det hela slutar med att Carver istället betalar Dennis för ett skitgöra och det är mer pengar än han hållit i sin hand på ett bra tag. Ska han kunna köpa tillbaka familjens hus synes det inte finnas någon annan utväg än att sälja både själ, moral och principer till Carver. Och den här gången får Dennis ganska gott om tid att fundera på det faktum att hans försörjning numera bygger på att andra förlorar sitt hem.

99 Homes hymlar verkligen inte med vem som är dramats skurk – själva upptakten bygger på Michael Shannons Rich Carver som uppvisar noll och intet medkänsla för familjefadern som just blåst skallen av sig i ett rosa badrum på självaste vräkningsdagen. Men det gäller som sagt det personliga dramat, vilket främst formas i samspelet mellan Shannon och Andrew Garfields Dennis Nash. För oss som kanske inte satt på första bänk när den amerikanska bostadsbubblan briserade med besked låter 99 Homes oss undan för undan ana att Carver inte är den ende skurken när det kommer till de större sammanhangen.

Mäklaren är i första hand en opportunist som mjölkar ett sjukt system (främst bestående av banker, mäklare och rättsväsende) till sista blodsdroppen (och sedan lite till). Ett system vars konsekvenser i sin tur får ytterligare slagkraft tack vare enskilda människors godtrogenhet eller vårdslöshet. Bankerna tillhandahåller ohållbara lån men det är i slutänden upp till varje, enskild person att ta detta lån eller inte. I filmen möter vi ett axplock anledningar till vräkningarna, allt från arbetslöshet och förvirrade gamlingar som dragit på sig ett lån som är rena lurendrejeriet till de som av känslomässiga skäl helt enkelt väntat för länge med att hitta en annan bostadslösning. Och Nash sätter ju själv foten i samma fälla. För så fort han bara kan, ser han till att sätta sig i evig skuld till Carver, i syfte att kunna köpa tillbaka just sitt hus.

För 99 Homes räkning är givetvis Michael Shannon i rollen som Carver en fullträff. Få andra skådespelare kan på samma sätt spela både goda och onda roller – här är han som sagt ond. Eller i alla fall fullkomligt hjärtlös. Hans lätt nasala röst och kisande, tillknycklade uppsyn ger ett välspelat porträtt av en man för vilken hela livet är en enda, stor kostnadsberäkning. En man som aldrig ser ”hem”, bara ”fastigheter”. För Andrew Garfields räkning är Shannon kanske inte riktigt lika välgörande, för hur bra den yngre skådisen än är i rollen som Dennis Nash hamnar han i Shannons skugga. Med det sagt, gör Garfield ett minst lika välspelat porträtt av sin hemmansägar-Faust som säljer sig till mäklardjävulen och dessutom efter ett tag upptäcker att skitiga pengar kanske inte luktar riktigt så illa som han en gång trodde.

99 Homes tar sin historia i en riktning som jag inte hade förväntat mig från början och levererar ren, högoktanig sjujävla ångest i scenerna där Nash ska vräkas. På något sätt lyckas Ramin Bahrani, tillsammans med sina skådespelare, förmedla känslan av att förlora allt på två minuter blankt. Det ska fan vara hemmansägare.

2 reaktioner till “99 Homes (2014)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: