Bad Times at the El Royale (2018)

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Men så gick det som det gick. Det tog ett tag innan Bad Times at the El Royale nådde svenska biografer och när den väl gjorde det blev mottagandet ganska ljumt. Efter ett tag glömde jag bort att leta efter den där filmen med den coola trailern. Tills dess att den en dag dök upp i streamingflödet och då var titten given.

Hotellet El Royale, vars gimmick är att den ena halvan ligger i Nevada och den andra i Kalifornien, har sett sina bästa dagar passera. En gång var det en tummelplats för jet set-klicken men nu lever det mest på gamla minnen och de gäster som inte har råd att hyra ett mer påkostat pang.

En stormig kväll 1969 anländer prästen Daniel Flynn, sångerskan Darlene Sweet, den tarvlige säljaren Laramie Seymour Sullivan och en ung flicka som vägrar uppge sitt namn till liggaren. Snart ska det visa sig att alla har sina dolda och mörka sidor, inklusive El Royale självt.

Återigen visar sig fördelen av att inte sätta sig framför en film med höga förväntningar. Hade jag sett Bad Times… enbart utifrån trailern hade jag nog blivit besviken. Som det nu var förväntade jag mig närmast ett magnifikt magplask och så illa var det verkligen inte. Ska jag fortsätta med simhopparanalogin landar Bad Times… lite för sent och med lite för mycket plask om fötterna för att vara förtjänt av full poängpott, men nog fanken var filmen underhållande!

Jag fattar för att de främsta invändningarna riktas mot Bad Times… tempo och längd (141 minuter). Där tvingas jag hålla med. Goddards debut The Cabin in the Woods höll sig till tajta och rappa 95 minutrar medan dagens film tillåts sagga lite nu och då, främst i scener där Cynthia Erivos (egentligen Cynthia Onyedinmanasu Chinasaokwu Erivo) Darlene ska sjunga. Hon har en fantastisk röst, inget fel på den, men tempot blir lidande. Samtidigt kan jag förstå varför Goddard valt att framhäva Erivos sång så pass mycket, för i andra scener (särskilt en, där man bara hör den men inte ser henne) är den smått förhäxande.

Vet ni något annat som Goddard verkar ha blivit förhäxad av? Chris Hemsworths torso. Nu är han förvisso inte den djävulen, men väl en dito i människohamn i form av sektledaren Billy Lee. Det är nästan lite synd att han konstant knallar runt med uppknäppt skjorta eftersom det gör tydligt att han är alldeles för snygg, välvårdad och vältränad för att vara en trovärdig hippie-sektledare i slutet av 60-talet.

Teman som bedrägerier, synvillor och övervakning känns igen från The Cabin…, detsamma gäller atmosfären av påkostat överdåd. I fallet Bad Times… består det främst av El Royales galet luxuösa (samt rymliga) lobby med en bardisk stor som en ladugård, en uppsättning varuautomater som känns flottare än en restaurang och en glimmande Wurlitzer som stående på ett neonbelyst altare (filmens soundtrack med exempelvis Four Tops och Frankie Valli är betydligt mer minnesvärt än dess score av Michael Giacchino).

Men när Goddard ska knyta ihop säcken för Bad Times… slinker det plötsligt in lite för mycket realism och genuin sorg i allt det där överdådet för att händelseutveckling och stämning ska lira ihop till 100%. Där lyckades regissören slå an en mer samstämmig klang genom de cyniska och mörkt humoristiska metaelementen i sin förra film.

Men Goddard kommer ändå långt med sin Bad Times…, så pass att jag tycker att det är synd att den inte genererat mer uppmärksamhet eller vinst (knappt budgeten tillbaka i box office, ouch!). De huvudsakliga rollprestationerna är bra, kanske skulle jag vilja sätta Bridges fader Flynn i spetsen för dem. Men Erivo är också stabil och återigen får jag en anledning att gilla Dakota Johnson (nu i rollen som den arga hippie-tjejen). Är du bara det minsta nyfiken skulle jag absolut rekommendera en titt, trots längd och tempo. Den tar igen allt nästan det på rent utseende. Så innan jag stänger butiken bör jag i rättvisans namn kanske också nämna fotograf Seamus McGarvey (The Hours, Atonement, Nocturnal Animals) samt produktionsdesigner Martin Whist (Cloverfield, The Cabin…, Super 8).