Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.

Men så en dag möter han Henne. Bara det att hans drömkvinna är glasögonbärare. Men som den romantiker Guy är kastar han all tvekan överbord och bryter mot alla regler för att kunna få träffa henne igen. Inklusive att skaffa sig ett par egna glasögon, vilka gör att han betraktar sin värld på ett helt nytt sätt. Som om han levde i ett dataspel…

Free Guy påminner om flera andra filmer som också laborerar med reella världar versus fiktiva dito. De starkaste vibbarna i mitt huvud under titten kommer från Stranger Than Fiction, The Lego Movie, The Truman Show och Ready Player One. Men också remaken/rebooten av Jumanji, Inception och They Live. Plus en hel drös med dataspel, bara det att jag inte har en aning om vilka de skulle vara.

Signifikant för alla dessa berättelser är att tittaren ska kunna relatera till och helst också sympatisera med huvudpersonen, vilken ofta finner sig fången i en situation som hen tidigare uppfattade som vardag eller rent av perfekt. I det avseendet är Ryan Reynolds utan tvekan ett givet skådisval eftersom han alltid framstår som supersympatisk samtidigt som han kan fixa den där barnsliga förundran som måste till när han för första gången ska utforska världen bakom hans egen vardagsvärld.

I det avseendet är ju också den här typen av historia extremt förlåtande eftersom dataspelsvärlden gör att man köper en hel del överdriven CGI – vi ser ju ändå en helt dataanimerad värld. Och det är kanske samtidigt här som Free Guys akilleshäl visar sig. För på samma sätt som spelet Free City inte premierar karaktärsutveckling och mellanmänskliga relationer lika mycket som coola vapen, explosioner och flygande bilar hamnar människorna lite i skymundan för allt ultravåld och övertydliga budskap.

Samtidigt ska jag väl inte hacka alltför mycket på Free Guys försök till indoktrinering. Det är både välmenande och dubbeltydigt. Varför inte satsa på att levla upp genom att vara en schysst snubbe istället för någon som skjuter NPC:s av ren uttråkning? Varför inte slita sig fri från vardagsrutinen? Varför inte förbli en drömmare istället för att sälja sin själ och sina principer? Varför inte ta språnget och våga förändra dig själv i syfte att också förändra världen till något bättre?

På ett sätt var Free Guy exakt vad jag behövde för att varva ned denna fredagskväll, inte minst för att den var 2021 års absolut första biofilm. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag fann större nöje i den lilla promo-videon av Deadpool och Korg som tittar på filmens trailer tillsammans. Free Guy var rar, charmig och underhållande men å andra sidan inget som fick mig att stå på huvudet av förundran. Jag måste erkänna att det absolut roligaste var cross-over-referenserna till MCU. Ibland finns det vissa vinster med media-monopol…