alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Fast här snackar vi i och för sig inte over the top italienska vampyrhistorier med Boris Karloff utan japanska, traditionella spökhistorier (som förvisso inte behöver vara mindre over the top för det). Fyra stycken allt som allt. Kaidan betyder bokstavligt talat ”spökhistoria” och alla fyra nedtecknades av den japaniserade grek-irländaren Patrick Lafcadio Hearn. Hearn kom till Japan 1890, tog sig en hustru, namnet Koizumi Yakumo, blev buddist och stannade i landet till sin död 1904 där han gjorde stora insatser för att förmedla en dittills nästan okänd kultur till en västerländsk publik. Däribland alltså spökhistorier.

Först ut är berättelsen om en samuraj som efter många år (och giftermål på annat håll) återvänder till sin försmådda ex-hustru i Kyoto. Därefter handlar det om en skogshuggare som under en snöstorm blir skonad av en Yuki-onna eller snökvinna på villkor att han inte får berätta om det för någon levande själ. Sedan får vi träffa den blinde tempeltjänaren Hoichi, vilken spelar och sjunger så vackert att den förintade Heike-klanen kommer och hämtar honom om natten för att få höra balladen om ett stort sjöslag 1185. Och så avslutas alltihopa med en liten rumphuggen och oavslutad sak om tjänaren Kannai som tar det olyckliga beslutet att tömma en skål med te i vilken har ser spegelbilden av en man.

Tja, jag vet inte, jag… Kaidan verkar ha sopat banan med konkurrenterna i Cannes och var var nominerad till en Oscars-gubbe för bästa utländska film. Roger Ebert ska ha kallat den ”among the most beautiful films I’ve seen”. Och ja, jag kan absolut hålla med om det visuella – Kaidan är en fenomenalt vacker film, inte minst färgmässigt. Mest fastnade jag för den surrealistiskt målade himlen som syns i bakgrunden till berättelsen om skogshuggaren och snökvinnan. Under snöstormen är den illande blå och fylld med vad som torde kunna liknas vid ögon som vore de målade av van Gogh. Senare har den fått en blodröd mättnad som skapar en märklig stämning där den syns mot bakgrunden av en övertydlig studio-skog.

Men skönhet räcker tyvärr inte hur långt som helst i det här fallet. Kaidan är tre jävla timmar lång. Det är alldeles för mycket tid att spendera på utdragna scenen som inte leder någonvart samt spökhistorier som både är välbekanta till sin struktur och i flera fall dessutom avslöjar hela mysteriet i sin titel. Den första berättelsen är betitlad ”Det svarta håret” och även om jag gillar konceptet med ett mordiskt spökhår som tar hämnd på svikar-maken, blir utförandet alldeles för teatraliskt (men tack för bekräftelsen av att det är något olycksbådande med långt, svart kvinnohår i den japanska kulturen).

Så fort skogshuggaren i ”Kvinnan i snön” träffar på sin blivande maka i skogen råder det ingen större tvekan om vem hon egentligen är. Och även om det inte var helt uppenbart hur ”Öronlöse Hoichi” skulle utspelas rådde det knappast någon soäkerhet om hur den skulle sluta. Just den här historien uppfattade jag som filmens längsta, men det kan också ha berott på att den inleddes med ett evighetslångt parti där en gäll röst tävlar i klagosång med ett stränginstrument och sjunger balladen om sjöslaget vid Dannoura. Det hela blir inte mindre segt av att publiken så att säga får se hela historien i tre olika versioner: vyer av tavlor som avbildar slaget, sången och så en slags dramatisering i vad som mest av allt liknar en plaskdamm.

Den sista berättelsen är i och för sig barmhärtigt kort och binder också ihop alla fyra berättelserna på ett ganska elegant sätt i det att vi exempelvis får en förklaring till den omnipotenta berättarrösten som följt med oss hela tiden.

Kaidans bildspråk var närmast magnetiskt och filmen bjuder på en märklig ljudbild som skapar en ganska obehaglig stämning. Men historierna i sig och själva framförandet funkade väldigt dåligt för min del. Inte en film jag kommer att leta land och rike runt efter i en luxuös samlarutgåva i 4K-upplösning om vi säger så.