Lords of Chaos (2018)

alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos

”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”

Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.

Mayhem grundades redan 1984 av gitarristen Øystein Aarseth, med stor inspiration från band som Venom, Motörhead och Slayer. Förutom Øystein, kallad Euronymous (efter en kort sejour som ”Destructor”), solidifierades Mayhem efter ett par år i basisten Necrobutcher, trummisen Hellhammer och svenske sångaren Dead. Vi guidas genom berättelsen av Euronymous berättarröst som glatt överraskat får kommentera ”We even had fans!”

Tyvärr ska det visa sig att en kille som längtar efter att se ut som ett lik, vara ett lik och skär sig på scen kanske inte är den mest stabila av personer och 1991 tog Dead livet av sig. Euronymous såg i sin tur en chans att faktiskt vara precis så där mörk och ond som han alltid påstått att han var och väntade med att ringa polisen tills han hunnit ta ett gäng foton på sin döde bandmedlem. Allt för att underblåsa myten och imagen av en musik som var ren ondska och musiker som var genuint sjuka i huvudet. Den här sortens ondska blev dock lite väl magstark för Necrobutcher som drog.

Ett band på två pers är inte mycket att skryta med och det är nu Euronymous kommer i kontakt med Kristian Vikernes, kallad Varg, alternativt Greven, alternativt Count Grishnackh, alternativt Greifi Grishnackh. Varg har redan dragit igång enmansprojektet Burzum men ska enligt Lords of Chaos ha varit mycket imponerad av Mayhem och Euronymous. Efter ett tag smyger sig det dock in ett icke föraktligt mått av konkurrens mellan de två, inte minst när det visar sig att Varg är en jävel på att bränna ned norska kyrkor – dåd som han får mycket uppskattning för i black metal-cirkeln. Under den första halvan av 90-talet eskalerar händelserna tills dess att det hela, som Euronymous redan hintat om i inledningen, ”badly”.

Ja, det är som sagt alltid svårt att veta vad som är sant, falskt och poetiska friheter när det kommer till BOATS-filmer. Inte blir det särskilt mycket lättare när filmens manus bygger på en kritiserad och kontroversiell bok. Plus att de som faktiskt var inblandade verkar ha ganska olika uppfattning om både vad som egentligen hände och varför. Boken Lords of Chaos kom redan 2008 och fokuserade enbart på åren 1990-1993 men försökte ta ett helhetsgrepp om hela black metal-musikscenen. Musikern och journalisten Michael Moynihan fick kritik för att boken underförstått propagerade för högerextrema åsikter, vilka han själv sades sympatisera med i hemlighet.

Det skulle jag påstå inte är någon större risk när det kommer till Åkerlunds film (han har själv skrivit manus tillsammans med Dennis Magnusson). Det känns inte som om det heller borde vara någon större risk att vare sig Mayhems ”ondska”, kyrkbränningarna eller det våld som förekommer uppfattas som coolt eller eftersträvansvärt. På gott och ont, naturligtvis. Självklart är det tacknämligt med en film som inte hyllar det killarna pysslade med på 90-talet eller förvandlar det hela till snaskig tortyrporr.

Å andra sidan sker det till priset av att Lords of Chaos inte tar sina protagonister riktigt på allvar, vilket också understryks av den lätt ironiska berättarrösten som hela tiden håller publiken i handen. Det finns i princip hela tiden komiska stråk i kontrasterandet mellan den ”ondska” alla påstår sig eftersträva och puttriga, norska villagator, volvo-bilar, kebabhak, journalister som bjuds på te samt rimligt städade lägenheter. Det är helt uppenbart att Varg inte på något sätt kan förklara hur han ideologiskt eller filosofiskt får ihop asa-tro, satanism och nazism – det är bara uppseendeväckande varumärken att samlas kring. Det är lika uppenbart att det inte finns mycket som är verkligt sataniskt med ett gäng killar som hänger på sig kedjor och headbangar i en källare samtidigt som de med jämna mellanrum vrålar ”Hell, Satan!”

I rollen som Euronymous ser vi Rory Culkin, den yngste av Culkinbröderna medan Varg spelas av Emory Cohen (den riktige Varg ska tydligen inte alls ha uppskattat det skådisvalet av förklarliga skäl). Andra notabla namn på rollistan är Jack Kilmer och Valter Skarsgård (plus vår egen Gustaf Hammarsten som norsk journalist).

Särskilt Culkin och Cohen är bra i sina roller, inte minst för att de ser oerhört unga ut vilket understryker deras jag-vill-vara-farlig-wannabe-status. Det jag möjligen skulle ifrågasätta är huruvida den verklige Euronymous kunde visa upp ett så pass vältränat sexpack som Culkin gymmat sig till. Tyvärr finns det andra rollprestationer som inte är lika stabila och jag kan inte låta bli att undra hur bra Åkerlund är på personregi. Att filmen däremot är välgjord rent visuellt behöver kanske inte påpekas.

I slutänden blir ändå Lords of Chaos en av de där ganska sällsynta BOATS-filmerna som både är intressanta och innehåller en engagerande historia. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt, men att framställningen inte skyggar för våld på ett vettigt sätt utgör en stor del av det.

Annons