Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Med denna bakgrund är det inte så konstigt att Koontz fastnat för Victor Frankenstein som romanfigur. Hans Frankenstein-serie (samförfattad med Kevin J. Anderson) inbegriper fem böcker från 2005 till 2011 där de tre första utspelas i New Orleans (en ovan storstadsmiljö för att vara Koontz) i nutid. Genom sitt experimenterande har Victor Frankenstein, som nu kallar sig Victor Helios, lyckats förlänga sitt liv och arbetar intensivt för att skapa en ny och perfekt mänsklig ras som ska ersätta den gamla. Mot honom i denna djävulska plan står hans gamla skapelse, som numera kallar sig Deucalion. Deucalion har kvantfysiska krafter som gör att han kan förflytta sig långa sträckor på ett ögonblick och – suprise, surprise – kan bota autism.

För att summera: i de olika Koontz-universa är det positivt att värdesätta vad man kanske skulle kalla för traditionella amerikanska värderingar –  individuell frihet, ansvarstagande, hederlighet, mod och ett förkastande av makt över andra. Till det ska läggas en känsla för och uppskattning av det förunderliga. Allt för mekanistiskt eller instrumentellt lagda personligheter är däremot alltid ondsinta. Detsamma gäller makthungriga sådana. Då gäller det dessutom makt som innebär att man har full frihet att göra vad som helst mot vem som helst utan några konsekvenser. Ingen i Koontz historier använder någonsin sin makt för att göra världen till en bättre plats.

Att säga att jag nu känner mig ganska mätt på Koontz är ingen överdrift. Jag känner mig nöjd över att ha gjort mig säker på att jag föredrar King som författare och också varför jag gör det. Men utöver det är den kvardröjande känslan kanske främst en lätt fnissighet vid tanken på alla knasbollehistorier som mannen hittat på under årens lopp. Eller vad sägs om följande förvirrade anteckningar (det är i och för sig jag som står för förvirringen) från 2009 års Breathless:

Mänskligheten får besök av överjordiskt vackra varelser som bär med sig frälsning? Högst oklart vad poängen ska vara… Jämsides med detta finns eg orelaterade historier om en typ uteliggare (besatt av en ande?!) som följer ngn slags instinkt som slutar med att han räddar livet..på sin egen mamma? Alt åtföljs till denna räddning av…sin egen far? Som han inte känner igen? Plus en sadistisk mördare med gudskomplex som mördar sin egen tvilling och dennes fru. Alt är bara en man som inbillat sig att han mördat sin tvilling? Drömmer om att ha instängda sexslavar i potatiskällaren.

To be continued…