KoontzKatalepsi #3

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

I Night Chills från 1976 inkluderas dessutom subliminala budskap och det är inte utan att jag undrar om Koontz tagit med den detaljen bara för att i en beskrivning av subliminala filmklipp kunna få med meningen ”penis ejaculating on woman’s buttocks” femtielva gånger om? I ett par böcker drömmer hans sexualsadister dessutom om unga flickor, vilket lämnar en avgjort unken smak i munnen. Särskilt som det ryktas att Koontz skulle stå bakom ett gäng erotiska böcker från 60- och 70-talen där en av titlarna är Thirteen and Ready!

Det enda som skulle kunna matcha den sexuella sadismen i tveksamhet skulle möjligen vara Koontz politiska sympatier. Jag har ingen täckning för detta, men baserat på hans författarskap skulle jag inte hålla det för otroligt att Koontz är Trumpist. Hans protagonister känner sig alltid säkrare med en puffra i näven; vapenvägrare är klockrena fegisar. Redan i de allra tidigaste böckerna ondgör sig Koontz dessutom över samhälleliga företeelser som ökande brottslighet och minskande ansvarstagande hos såväl individ som stat. Det är klagomål som inte blir mindre aktuella vartefter åren går, om vi säger så…

Antagonisterna är i sin tur inte sällan en del av, eller i lag med, skumma federala organisationer vars enda syfte är att klämma åt hederliga medborgare och begränsa deras individuella frihet. Ofta genom att försöka ta över eller invadera någon oskyldig ur-amerikansk småstad, gärna lokaliserad i Kalifornien. Givetvis tar i princip alltid någon av dessa agenter tillfället i akt att missbruka sin ansenliga makt, gärna för att tvinga kvinnor till sex eller få dem att göra något annat förnedrande. Det är väldigt få mäktiga Koontz-män som inte tar varje chans att utnyttja denna makt för egen vinnings skull.

I Elsewhere från 2020 har denna misstänksamhet mot Makten övergått i fullgången konspirationsteori. Här porträtteras en skuggregering, en Elit vars syfte är att sakta men säkert förvandla USA till en teknikövervakad diktatur. Komplett med interneringsläger och allt. Denna Elit sitter dessutom på kunskap och teknik som skulle kunna göra storverk för mänsklighetens fromma men de använder välsignelserna enbart för att stärka sin egen maktposition. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att Koontz i Watchers från 1987 skildrade datorer som en nyckel för att undkomma en kontrollerande framtid. Författaren spekulerar kring att utvecklingen av datorer och teknik innebär att informationsöverföringen blir fri och till för alla. Därför kommer en stat som exempelvis Sovjet aldrig att kunna kontrollera sina medborgare när de väl anammat denna datorkraft. En optimism vilken som synes kommer på skam — istället är det de ondsinta krafterna som kan utnyttja datorer för att i ännu högre utsträckning kontrollera medborgarna.

To be continued…