KoontzKatalepsi #2

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Vid ett par tillfällen har jag också råkat på böcker som The Voice of the Night från 1980 där författaren försökt peppra texten med hänvisningar till genrer och böcker som han själv sannolikt älskar. I de fallen blir formuleringarna istället forcerade, styltiga och redovisande: ”Colin liked things black and white, good and evil. Like the Lord of the Rings”. Med det sagt, glimtar författaren också ibland till med rätt effektiva skräckinslag av språklig natur – jag minns särskilt beskrivningen av en flock måsar som kraschlandar rakt in i restaurangfönster och där ett kroppslöst måshuvud ligger och guppar i en drink som en blodig oliv.

Det som i sammanhanget Koontz vs. King dock bör nämnas är likheterna mellan Koontz Phantoms och Kings magnum opus It. Phantoms innehåller har en stor och onämnbar ondska som döljer sig under en hel stad och som kan ta olika form, beroende på ens egna rädslor. Innan protagonisterna hittar ett annat namn för den, kallas varelsen till och med ”it”. Det tjuriga är att Phantoms publicerades 1983 medan It kom först tre år senare. Det känns alltså inte helt osannolikt att King lät sig ”inspireras” av sin kollega. Trösten är väl att han tog en halvdan historia och gjorde den sjukt mycket bättre.

Men för att nu sätta mer ensidigt fokus på författaren för dagen… Ett typiskt Koontz-element är närvaron av hundar. Författarens faiblesse för dessa människans bäste vän är så pass välkänd att det till och med finns ett kort stycke om dem på hans Wikipediasida (han har skänkt miljontals dollar till en organisation som jobbar med tjänstehundar). I min läsning stöter jag på dem först i Watchers från 1987 där genetiska experiment gjort en golden retriver supersmart. Koontz håller sig gärna till just golden retrivers men jyckarna varierar mellan att vara helt vanliga till att ha telepatiska krafter och kunna ”bota” autism.

Denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning återkommer i sin tur så pass frekvent med början i det tidiga 00-talet (för min del i Prodigal Son från 2005) att jag undrar om mr. Koontz kanske har ett barnbarn eller liknande som diagnostiserats inom autismspektrat. Och det är naturligtvis inget fel i sig att infoga romanfigurer med en funktionsnedsättning. Problemet jag får med Koontz autistiska barn (för det är alltid barn det handlar om) är dock tvåfalt.

Först och främst uppfattar jag hans beskrivning av funktionsnedsättningen som ganska endimensionell. I allt väsentligt kör författaren en copy-paste på autism så som nedsättningen beskrevs av läkaren Leo Kanner i början av 40-talet. Koontz romanfigurer av den här typen är utan undantag inåtvända personer som inte kan relatera till andra eller sin omgivning och som bland annat är beroende av att allt sker i en viss ordning. Numera omfattas autismspektrat av en betydligt bredare palett än så (vilket begreppet ”spektrum” också antyder) men det verkar inte ha gått fram till Koontz eftersom han fortfarande i Devoted från 2020 beskriver funktionsnedsättningen på exakt samma sätt.

Men jag får också problem med att Koontz så tydligt vill framställa autism som något exceptionellt och/eller något som går att ”bota”. Barn inom autismspektrat har enligt Koontz egentligen inte en funktionsnedsättning, de upplever bara världen på ett annat sätt. Fair enough. Denna förmåga, på det sätt som den uttrycks, är emellertid jobbig för både barnen och deras omgivning. Därför låter Koontz ofta övernaturliga ingripanden ”bota” barnen. Jag har full förståelse för att man som förälder till barn med den typen av funktionsnedsättning drömmer om att höra dem spontant säga ”Jag älskar dig, mamma” men jag tycker samtidigt att Koontz är ute på tveksamma tassemarker när han så tydligt slår mynt av denna föräldradröm.

To be continued…