Lake Mungo (2008)

Det är inget särskilt med familjen Palmer. Mamma och pappa June och Russell, bror och syster Mathew och Alice. June och Russell förvärvsarbetar, Mathew är intresserad av fotografering och Alice är ihop med brorsan till sin bästa kompis, Kim. De skulle kunna vara dina grannar om du bodde i staden Ararat i Australiens sydöstra hörn.

Men en familjeutflykt till en närliggande damm får katastrofala följder. Utan att någon riktigt ser hur det går till försvinner Alice. Efter fruktlöst sökande kallas polisen in och de plockar upp en död kropp ur vattnet som Russell tvingas identifiera som sin dotter. Och där hade den tragiska historien kunnat ta slut om det inte vore för att June är övertygad om att Alice på något sätt fortfarande finns med dem och Mathew börjar hitta märkliga gestalter på sina fotografier och filmer.

Jag har uppfattat Lake Mungo som lite av en undergroundsnackis i skräckfilmsvärlden. Trots det mindes jag inte alls tillräckligt mycket av det jag måste ha hört om den för att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig. Som alltid den mest optimala av förutsättningar för filmtittande.

Därför blir jag glatt överraskad när filmen utan krusiduller inleds som en superseriös och tvättäkta dokumentär eftersom jag har en stor soft spot för mockumentär-genren (eller ska man kanske snarare kalla det för ett berättargrepp?). Samtidigt också lite oroad – ska Lake Mungo komma att sätta tassen i found footage-fällan?

Men nej, filmskaparen Joel Anderson har såvitt jag kan se skapat en fullkomligt fläckfri mockumentär komplett med foton på familjen, och inte minst Alice, från alla åldrar, gryniga amatörfilmer, dokumentation, talking heads-intervjuer, you name it. Särskilt de olika intervjuerna är fantastiskt välgjorda, där jag måste påminna mig själv om att det är en spelfilm jag tittar på eftersom alla skådisarna presterar exakt rätt tonfall, exakt rätt darr på stämman.

Men det är klart, eftersom Lake Mungo handlar om huruvida det finns fotografiska bevis för om Alice ande befinner sig kvar i detta livet eller inte, finns här också inslag av found footage. Det är emellertid så välavvägt och organiskt välplacerat i filmens helhet att det verkligen får den rys-effekt som bara den bästa sortens found footage kan åstadkomma.

Toppbetyg för själva genomförandet, alltså. Lake Mungo kan mycket väl vara den snyggaste mockumentären jag någonsin sett eftersom många filmer i det facket inte kan låta bli att på något sätt markera att de själva vet om vad de är. Inget sådant meta-tjafs för Lake Mungo.

Men så kommer då det där men:et från min sida… Jag vete tusan om jag ens skulle vilja kalla Lake Mungo för en skräckfilm. ”Sorgset spök-drama” möjligen. Tycker man att spöken och andar är det absolut läskigaste som finns kanske filmen blir bättre på att skrämmas? För min del blev den tyvärr på sin höjd en smula ryslig. Kanske är detta baksidan av en trovärdig mockumentär? Att den faktiskt inte sticker iväg och blir fullt ös Ghostwatch, Grave Encounters eller Paranormal Activity? Jag tänker att innehåller i Lake Mungo är ett sådant som mycket väl skulle kunnat visas inom ramen för sådana här ”Från Andra Sidan”-program med sina tvetydiga spökfoton och mediet Ray Kemeny som familjen kallar in.

Betyget handlar alltså i det här fallet om Lake Mungos produktionsvärde och generellt goda kvalitet, inte om filmens skrämselpotential.

2 reaktioner till “Lake Mungo (2008)”

  1. Vi hamnar på samma betyg men jag anar att jag fann filmen lite mer spännande. Gillade hur man flera gånger blev ledd på fel spår och jump-scare scenen vid Lake Mungo gick inte av för hackor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: