Whiplash (2014)

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Äntligen tog jag mig fram till Damien Chazelles genombrottsfilm Whiplash. Varför det tagit mig så lång tid? Jag tror att det hänger på att filmen så snabbt blev så omtalad. Så när jag väl köpte på mig den har det känts som om jag måste ge den all tid och uppmärksamhet den förtjänar och det tog tydligen ett tag att komma dit. Kanske filmen till och med på förhand, i mitt huvud, förvandlades till J.K. Simmons demonslavdrivare Fletcher medan jag kuschat hukade i ett hörn för att inte få en stol i skallen?

Men så krävande är ju verkligen inte Whiplash. Inte krävande alls, faktiskt, bortsett från att det förstås inte är en skrattfest att se hur Miles Teller i rollen som Andrew mår sämre och sämre under Simmons misshandel. I de roller jag sett Teller i hittills måste jag erkänna att jag inte varit särskilt imponerad, men här kan jag äntligen förstå varför ”alla” åtminstone brukade prata om honom. Han är 100% trovärdig som en knappt 20-årig, oerfaren kille vilken för sent upptäcker att han kajkar runt i hajinfesterade vatten. Teller övertygar, både i sitt enögda driv för att bli en jazzlegend, i sin osäkra skörhet när Simmons öser ovett över honom och i sin tafflighet som en första-dejten-kille.

I den meningen har kanske Simmons en ”lättare” roll men jag tycker absolut att han gjorde sig förtjänt av den där Oscarn för bästa manliga biroll. Oavsett om han ska vara skrämmande eller stödjande (vilket givetvis alltid är en chimär!) är han lika trovärdig som Teller. Någonstans förstår jag varför hans musiker står ut med misshandeln för att kanske äntligen få den där gillande nicken och nöjda glimten i ögat. Det är heller inte särskilt svårt att förstå varför de varenda jäkla gång går på när han låtsas vara schysst, bara för att i nästa sekund rip you a new one. Fletcher har utvecklat översittarfasonerna till en skön konst och hans första scen med Andrew påminner mest av allt om John Cleeses klassiska anställningsintervju i Monty Python. I någon mening skulle man kanske kunna se honom som en metoo-man, fast för musiker? Alltså en person vars status gör att alla väljer att inte se hur han egentligen beter sig mot andra.

Med det sagt, måste jag erkänna att jag inte blir riktigt klar över vad filmen vill säga med sitt slut. Att manuset kan ses som en slags självterapi för Chazelle själv (tack vare en skräckinjagande bandledare han hade i high school) är inte så svårt att föreställa sig men vad betyder då slutet? Andrew ser till att förtjäna respekt, men på ett sådant sätt att jag inte riktigt kan se hur han skulle ha kommit dit utan Fletchers hjälp. Så då har alltså Fletcher rätt i sin ståndpunkt att man bara kan mejsla fram nya Charlie Parkers via smärta och mentala cojones nog för att stå hålla sammanbrottet borta?

Räknar man ihop Chazelles CV så här långt har hans filmer samlat på sig obegripliga 56 Oscar-, BAFTA- och Golden Globe-nomineringar. Nästan lika obegripligt är att knappt hälften av dem (27 st.) har lett till vinst. I fallet Whiplash tillhör två av vinsterna Chazelles klippare Tom Cross och jag kan inte tycka annat än att de är välförtjänta. Jag är inget jättefan av den sortens jazz som frekventerar Fletchers orkester men när musiken är så här snyggt presenterad är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Orkesterledarens stil och känsla speglas i den thrillertajta klippningen. Kameran seglar runt bland musikerna som hans ständigt övervakande öga och förlängda arm. Det är mässingsblanka blåsinstrument, nervösa ögonkast, isvatten för trumstocksblodiga fingrar och droppande svett.

Jag tror dock att jag kanske behöver några omtittar för att Whiplash ska lyfta sig till de allra högsta höjderna. Det är alltid svårt att bedöma en film som ”alla” redan hyllat som ett mästerverk. I nuläget lägger den sig bekvämt tillrätta mellan La La Land och First Man.

5 reaktioner till “Whiplash (2014)”

  1. Underbar film som jag gå Sthlm Filmfestival på en härlig visning på Grand. Sista kvarten satt jag som fastfrusen och samtidigt svettig i biostolen. Klippningen ihop med musiken blir en härlig helhet som du är inne på. Jag funderade också lite över om Fletcher gjorde Neiman en tjänst eller en otjänst. Men lockade fram ett geni gjorde han, åtminstone ett genialiskt ögonblick. Och så pappa Neiman som fick se sin son briljera från kulisserna. Starkt. https://jojjenito.com/2014/11/22/sff14-whiplash-2014/

  2. Japp, utan tvekan ett genialiskt ögonblick. Men vad kostade det? Det känns faktiskt lite anmärkningsvärt att en film kan lyfta så pass mycket dilemman utan att bli varken pretto, onödigt komplicerad eller övertydlig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: