Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

En av alla dessa hyllade, nominerade och vinstrika filmer är alltså Doktor Zjivago, en svepande episk berättelse som huvudsakligen utspelas i Ryssland mellan tidigt 1910- och 20-tal, under en period om kanske tio år. I centrum står den föräldralöse Yuri Zjivago som växer upp i Moskva hos välbärgade bekanta till hans döda mor. Han tycks ha livet utstakat för sig – en karriär som både läkare och hyllad poet hägrar vid horisonten, tillsammans med giftermål till hans adoptivföräldrars biologiska dotter, Tonja.

Men såväl krig som revolution kommer i vägen för Yuris framtidsutsikter. Även om han förvisso fortfarande är praktiserande både läkare och poet består hans främsta sysslor i att dödförklara de de svältande Moskvamassorna samt bota tyfusutbrott var existens förnekas av partiet. Och hans tidigare så hyllade poesi luktar nu misstänkt mycket av borgerlighet och förbjuden känslosamhet. I det nya Ryssland finns ingen plats för vare sig det personliga eller det privata.

För att rädda sitt eget skinn tvingas Yuri, Tonja, sonen Sasha och Tonjas far Alexander fly till landsbygden där familjen tidigare ägt ett hus. Ett hus som nu givetvis tillhör ”folket”, varav den lilla familjen uppenbarligen inte är en del eftersom de inte får bo där. De installerar sig istället i en stuga och påbörjar ett litet lantbruk för att kunna bli självförsörjande. Allt skulle kanske ha varit frid och fröjd om det inte slumpat sig så att Yuri fått nys om att Lara, sjuksköterskan han mötte under kriget och blev huvudlöst förälskad i, bor i närheten.

Klassisk mastodontfilm (komplett med fantastiska naturscenerier, balalajkatoner från Maurice Jarre, en tjusig Omar Sharif, en elegant Geraldine Chaplin och en 60-talschic Julie Christie) i all ära, men det här var faktiskt ganska trist. Jag tillhör själv de som brukar häckla Pearl Harbor för att den avgörande japanska attacken får spela andrefiol till ett stumt triangeldrama. Men exakt samma invändning skulle faktiskt kunna göras mot Doktor Zjivago. Alltså att det är en film där både första världskriget samt den ryska revolutionen och inbördeskriget får spela andrefiolen till ett stumt triangeldrama.

Möjligen att fokus här ligger något mer på Yuri Zjivago själv eftersom det ändå förekommer långa partier där vi inte ser röken av vare sig hustrun Tonja (Chaplin) eller älskarinnan Lara (Christie). På det hela taget är de tyvärr ganska anonyma kvinnoroller. Tonja är den ständigt lojala och trygga hustrun medan Lara aldrig blir särskilt mycket mer än sin trasiga bakgrund och sin blinda förälskelse i Yuri

Men på samma sätt som vi i publiken egentligen inte får någon som helst vettig anledning till varför hon skulle falla för Yuri eller han för henne (bortsett från att de spelar varsin huvudroll i filmen) får vi heller inte särskilt många ledtrådar till vem Yuri Zjivago är som person eller om han genomgår någon karaktärsutveckling att tala om under filmens gång.

Han genomsyras redan från början av en grundläggande humanitet som under en kort period uppenbarligen kan samsas med ett sympatiserande för bolsjevismens ambition att skära bort de tärande tumörerna på samhällskroppen. Men när det visar sig att den ambitionen politiseras, korrumperas och dräneras på alla former av idealism tycks han utan några stora åthävor också kunna överge den tanken. Han är inledningsvis mycket uppslukad av sin poesi men det drivet försvinner också under stora delar av filmen. Bara för att dyka upp som gubben i lådan mot slutet när jag nära nog glömt bort att det var hans passion. Jag hade gärna velat att exempelvis det spåret fått ligga något mer i öppen dager, att Yuri kanske skulle ha kunnat diskutera poesins vara eller icke-vara i det nya Ryssland och vad det eventuellt kunde betyda för honom.

Alternativt att mer uppmärksamhet ägnats åt de historiska eller realistiska skeendena, för jag kan tycka att berättelsen tar ganska många genvägar när det gäller detaljer i det avseendet. Vi serveras några nyckelscener som ska visa på hur surrealistiskt och farligt det nya parti-Ryssland blivit men får exempelvis aldrig någon förklaring till vad Lara försörjer sig på, hur det kommer sig att hennes dotter mirakulöst nog alltid är frånvarande när hon och Yuri har ömma scener tillsammans eller varifrån Yuri och Tonja fick cash nog att skaffa en häst när de flyttat ut på landet.

När de dryga tre timmarna är till ända tvingas jag erkänna att jag till och med hunnit lessna på Jarres (allt för) välbekanta balalajkamelodi. Det jag får ge Doktor Zjivago är att den bjussar på flera vackra scenerier och fina kameragrepp. Att Lean i mångt och mycket är en visuell regissör står utom all tvekan (om man nu skulle ha funderat på det), men det är också nästan det enda jag tar med mig från den här titten.

5 reaktioner till “Doctor Zhivago (1965)”

  1. En klassiker som fortfarande är en blind spot hos mig. Skäms! Ja, mycket av David Lean’s filmografi är osedd. Får kanske ta tag i det någon gång… 🙂

  2. När du väl kommer dit finns det som sagt piggare hästar i stallet, om du frågar mig. Och inte ska man behöva skämmas för alla osedda filmer, det blir så mycket skam då 😉

  3. Hå hå hå. Vanligtvis har jag väldigt svårt för s.k mastodontfilmer men denna ligger mig mycket nära hjärtat nästan en fullpoängare 9/10 satte jag när jag såg den sist. Fantastisk film. Mao så kan jag som vanligtvis förstå din kritik men den rinner av mig likt vatten på en gås. Kärleksfilm med stort K och som grädde på moset en i sina stunder snöfilm.

  4. @Filmitch: Härligt! Så i fallet David Lean är det ja på denna och fett nej på Lawrence? 😉 Och du är ju inte ensam att fångas av den kylslagna epiken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: