Strangers on a Train (1950)

Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.

Unge och lovande arkitekten Guy Haines är på väg till hemstaden Metcalf för att göra upp med sin fru Miriam. Han har lämnat henne för länge sedan och hon är gravid med en annan man, så en skilsmässa måste väl vara enda anledningen till att Miriam plötsligt kallar på sin blivande ex-make? Men på tåget träffar han en annan ung man, Charles Bruno, som mer eller mindre tvingar sig på Guy genom att bjuda på middag i sin kupé.

Det visar sig att Charles Bruno inte bara är en intensiv man, som vägrar ta emot ett nej, utan också en man med dragning till lätt obehagliga samtalsämnen. Som hur mycket han hatar sin far. Eller nyfikna frågor efter hur mycket Guy egentligen hatar Miriam för att hon varit otrogen mot honom. Han verkar omgående utgå från att han och Guy blivit bästa vänner, en relation som Guy inte har det minsta intresse av. Men Charles är som sagt inte en man som accepterar ett nej. Han ringer samt skriver både brev och telegram till Guy som om de hade känt varandra sedan barnsben.

Och sedan kommer beskedet att Miriam har mördats. Plötsligt låter alla Charles dubbeltydiga samtal ännu mer oroväckande i Guys öron. Och hur var det med den där fullkomligt galna idén Charles kläckte i tågkupén i höggradigt berusat tillstånd – att han skulle kunna mörda Miriam åt Guy om Guy tog på sig att mörda Charles far?

Filmmanuset har tagit fasta på huvudpremissen – mordbytet – men sedan både ändrat och tajtat till Highsmiths historia. Oftast till det bättre skulle jag säga. Highsmith är utan tvekan duktig på mycket redan i sin debut – spänning, personporträtt, psykologi, ambivalens – men det blir alldeles för långrandigt för min del. I viss mån kan jag sympatisera med Guys klaustrofobi i situationen att inte bli av med den vedervärdige Charles tack vare hållhaken den andre mannen har på honom i form av mordet på Miriam.

Samtidigt får läsaren spendera så pass mycket tid med sin protagonist och hans plågade tankar att han till slut tyvärr framstår som lätt gnällig. Jag skulle också säga att Highsmith ännu inte helt kopplat greppet om framställningen av sina ambivalenta personer eftersom jag ibland har lite svårt att hänga med i Guys humörsvängningar. Han verkar aldrig kunna bestämma sig för vad han vill göra eller hur han ska hantera relationen till sin nya flickvän och fru, Anne.

Då lyckas författaren bättre med Charles Bruno som med vår läsarinsikt utan tvekan framstår som en rätt vedervärdig typ, men där jag utifrån Highsmiths beskrivningar ändå kan förstå hur andra människor inledningsvis kan tycka att han är en rätt charmig karl. Eller åtminstone intressant i sin blaserade och bortskämda mammas gosse. Vi som får se hans rätta jag ser dock inget annat än en klemig och kinkig femåring med grava alkoholproblem.

Robert Walker gör utan tvekan en bra prestation som ”Bruno Anthony” i filmen men boken låter oss krypa ännu längre i under huden på honom. Jag tycker också om hur Highsmith lyckas byta mellan de två olika männens perspektiv mer eller mindre i språnget men utan att det blir det minsta förvirrande. Dessutom finns ett par komponenter som gör romanen mer intressant än filmen, komponenter som var tvungna att vika för censur-saxen. Dels genomför Guy faktiskt ”sitt” mord, dels är den homosexuella vinkeln mellan Charles och Guy väldigt mycket tydligare. Det som gör mig lite konfunderad i det avseendet är att jag upplever att Highsmith, åtminstone i viss utsträckning, använder Charles homosexuella drag för att måla ett ännu mer avskyvärt personporträtt. Men det blir också lite roligt när Charles ganska ofta får använda ordet ”gay” i sin äldre bemärkelse, det vill säga någon helt enkelt är bekymmerslös.

Är du ett stort Patricia Highsmith-fan men av någon anledning har missat Strangers… är det absolut en bok att ta sig an. I annat fall skulle jag hellre rekommendera författarens ännu mer kända så kallade Ripliad – The Talented Mr. Ripley, Ripley Under Ground, Ripley’s Game, The Boy Who Followed Ripley, Ripley Under Water. Åtminstone de tre första är mycket läsvärda.

Annons