X2: Joan Didion (2005 & 2017)

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

I Netflix-dokumentären Joan Didion: The Center Will Not Hold är Didion inte överdrivet vältalig om vare sig Dunne eller Quintanas död. Men med tanke på att hon efter The Year… både skrivit en pjäs som baseras på boken och Blue Nights, som handlar om efterverkningarna av Quintanas bortgång, känns det ganska uppenbart att Didions självterapi är hennes författarskap.

Ibland kan jag tycka att den sortens konstnärskap blir för navelskådande och svårt att ta till sig. Slutresultatet är utan tvekan något som betyder mycket för den som skrivit boken eller gjort filmen men som publik blir det svårt att relatera detta allt för personliga verk. Det är emellertid inte ett problem jag upplever med The Year… och jag antar att beror på att Didion är en för duktig författare för att trilla i den fällan.

Eller också handlar det om att jag borde läsa mer av henne än bara The Year… för att hennes stil tilltalar mig. Den är precis och genomtänkt, nykter utan att vara krass men samtidigt känslosam utan att vara sentimental. I dokumentären finns det vissa försök att formulera vilken typ av författare hon är och det är många som då lyfter fram hennes observationsförmåga.

Till skillnad från Hunter S. Thompson och hans gonzo-journalistisk arbetade Didion med en form av reportage som språkmässiga landar någonstans mellan journalism och fiktionsförfattande. Inom ”New journalism”, en strömning som blev populär under 60- och 70-talen, använde man sig av narrativa och litterära tekniker för att förmedla vad som tidigare författats som rena nyheter. Därmed inte sagt att hon proklamerar någon slags illusion av objektivitet och att författaren helt kan avskärma sig från det hen skriver, vilket exempelvis The Year… torde vara ett lysande exempel på.

För boken är förstås väldigt personlig, både i det att den utgår från Didions försök att beskriva sitt eget tänkande och sina egna reaktioner under året efter Dunnes död men också genom att hon i och med de beskrivningarna också berättar många historier från hennes och makens gemensamma liv. Didion och Dunne tycks ha haft ett osedvanligt tajt, närmast symbiotiskt, förhållande både privat och professionellt. I boken berättar Didion att de sällan var ifrån varandra mer än ett dygn åt gången och när det hände ringde de varandra flera gånger om dagen. De diskuterade också sitt författarskap med varandra och tycks ha varit varandras första redaktörer, innan ett manus gick iväg till en redaktion eller ett förlag. Och därmed blir The Year… en milstolpe även i detta avseende, då Didion konstaterar att det är det första hon skrivit utan Dunne vid sin sida.

Jag tyckte som sagt om The Year… men blev kanske inte golvad av den. Möjligen beror det på att jag själv ännu inte behövt uppleva den sortens sorgearbete (varför har svenskan förresten bara ett ord, när engelskan kan laborera med både grieve och mourn?) som Didion beskriver. Här får jag vända mig till dokumentären, där någon av de medverkande påpekar att storheten med The Year… är att det är den första icke-religiösa bok som hanterar sorg på detta sätt.

The Year… är en blandning av Didions efterforskningar i dödens anatomi, reflektioner över sina egna tankar och reaktioner, beskrivningar av efterspelet av Dunnes död samt en uppsjö minnen från makarnas liv. Det kan låta rörigt, kanske till och med borde vara det, men jag tyckte att läsningen flyter på utan att jag stör mig på hoppandet fram och tillbaka. På något sätt får Didion det att framstå som logiskt även om det inte är det.

Netflix-dokumentären är producerad av Dunnes brorson, skådespelaren Griffin Dunne, och kanske inget mästerverk, den heller. Vad jag kan bedöma är den ganska traditionellt upplagd med intervjuer av Didon själv samt vänner och bekanta, klipp från andra filmade intervjuer, familjefoton, upplästa brottstycken från hennes böcker och ett kronologiskt narrativ. Inte på något sätt djuplodande, utmanande eller brännande.

Men för mig, som bekantat mig med Didion enbart genom läsningen av The Year…, gav den ändå en hel del bakgrund till framförallt hennes professionella karriär som synes minst sagt imponerande. Dessutom gav den mig en tillfredsställande avsluts-känsla eftersom den visar vad som hänt efter att Didion skrev The Year… Som exempelvis att få komma till Vita huset och motta en ”National Medal of Arts” från självaste Barack Obama. Men jag kan inte låta bli att undra om den där medaljen slog vinsten i essä-tävlingen i Vogue 1956, vilken landade Didion hennes första jobb på samma tidning?

The Year of Magical Thinking (2005)

Joan Didion: The Center Will Not Hold (2017)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: