Le Petit Prince (2015)

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Fast i ärlighetens namn är det den lilla flickans mamma som gjort upp sin dotters livsplan, för att ge henne alla möjligheter till ett framgångsrikt vuxenliv. Och flickan har aldrig haft någon större anledning att ifrågasätta dessa tingens ordning. Tills dess att hon börjar bekanta sig med det lådlika husets tossige granne, en gammal man som inte alls fogar sig efter kvarterets förväntningar på ett hemmansägaransvar.

Hans hus är långt ifrån lådlikt, det är rörigt inomhus, gräsmattan är raggigt oklippt och i trädgården står alla möjliga konstiga manicker. Däribland ett riktigt flygplan. Han har också skrivit en märklig historia om en liten prins som han träffade i Sahara-öknen för länge sedan och som han nu delar med den lilla flickan. En historia som i sin tur får henne att inse att livet handlar om mer än fakta och välorganiserade livsplaner.

Jag mötte själv fransmannen Antoine de Saint-Exupérys historia om den lille prinsen för inte så länge sedan, men tyckte mer om den än jag hade trott att jag skulle göra. Så självklart blev jag också intresserad av eventuella adaptioner. Fanns det ens ett sätt att omvandla den poetiska framställningen till ett mer filmiskt narrativ?

Tyvärr gör affischen denna fransk-italienska samproduktion en björntjänst eftersom den visar en ganska typiskt datoranimerad äldre man tillsammans med ett käckt barn av oklar könstillhörighet i en flygarhuva. En plastig CGI-fest-adaption av något vackert, skört och melankoliskt? Tack, men nej tack.

Lyckligtvis var jag ändå tillräckligt nyfiken för att ändå dra igång denna Le Petit Prince och även om det dröjer ett litet tag blev jag ändå tjusad av filmen. Den kanske första kvarten är mycket riktigt den där typiska CGI-filmen som affischen låter en ana. Mamman är nervös över grannen och att flickan inte ska komma in på, alternativt klara av, den fina skolan. Den gamle farbrorn är muttrigt prillig och ränner en flygplanspropeller rakt genom både staket och väggar.

Men sedan vänder det. Historien om den lille prinsen introduceras genom att farbrorn ger flickan ett pappersark med teckningar och början på en berättelse om ett besynnerligt möte i öknen. Det är såklart exakt samma boksida som finns i de Saint-Exupérys utgivna berättelse och jag inbillar mig i alla fall att den är animerad på ett annorlunda sätt för att framstå som ett mer realistiskt pappersark. Det intrycket tjänar nästan som en genombrytning av den fjärde väggen på ett sätt som jag fann mycket tilltalande.

Filmen fortsätter sedan att väva ihop de Saint-Exupérys välkända bok med det som händer i filmen på ett ganska finurligt sätt. Dels har de Saint-Exupérys historia återskapats med stop motion-animering som naturligtvis ger den en helt annan stämning än CGI:n. Dels finns flera alluderingar i CGI-historien med flickan och farbrorn som antyder att dock-animeringarna inte alls hänt i verkligheten utan bara är en symboltyngd berättelse om kärlek och mänsklighet. Här fastnade jag alldeles särskilt för den fullkomligt bedårande lilla mjukisräven som flickan givetvis tar till sitt hjärta och ”tämjer” på samma sätt som prinsen i berättelsen tämjer sin räv (och vice versa eftersom det ju är hela poängen med att tämja någon).

Till slut kommer i och för sig det där mer hisnande CGI-vana äventyret, men vid det laget är jag så pass investerad i historien att jag tycker mycket om det också eftersom det fortsätter att spinna på den här speglingen mellan de Saint-Exupérys historia och vad som händer i ”verkligheten”. Dessutom gillar jag att vår huvudperson får vara en tuff flicka, plus att filmen slutar i ett budskap liknande det i Benh Zeitlins Peter Pan-historia Wendy från 2020. Det vill säga att vuxenhet per automatik inte behöver vara inskränkande, skrämmande och fullt av förpliktelser utan att det faktiskt går att växa upp utan att helt glömma bort eller nonchalera sitt inre barn.

Så titta inte allt för mycket på affischen till Le Petit Prince, dra istället igång en fullkomligt charmangt, rörande och rar film som dessutom bjuder på en hel del ögongodis samt röstskådisar av kalibern Jeff Bridges, Rachel MacAdams, James Franco, Paul Rudd, Marion Cotillard och Ricky Gervais.