alt. titel: Lille prinsen, The Little Prince

En djärv flygare kraschlandar i bortom all ära och redlighet i Saharaöknen. Han försöker reparera sitt skadade plan men frågan är om han kommer att lyckas innan vattnet tar slut. Men i så fall kommer flygaren inte att dö ensam, för plötsligt har han fått sällskap av en guldlockig ”liten prins” där i öknen. Som om pojkens uppdykande inte vore fantastiskt nog, berättar han dessutom att han kommer från den lilla asteroiden B 612 som inte är mycket större än ett hus, och att han har rest runt i rymden innan sin ankomst till planeten Jorden.

På planeterna han besökt har han träffat en massa konstiga vuxna, vars märkliga beteende aldrig upphör att fascinera gossen. Kungen som regerade över en pytteliten planet men saknade undersåtar. Mannen som söp för att komma över skuldkänslorna av sitt superi. Geografen som kunde allt om berg och hav, fast inte förrän någon upptäcksresande beskrivit dem för honom.

Rejäl, fransk klassiker-skräll här på bloggen. Av någon anledning har jag aldrig känt mig särskilt lockad av vare sig lovorden över eller omslaget till aristokraten, författaren och flygaren Antoine de Saint-Exupérys kortroman Lille prinsen. Som vanligt i sådana lägen är det ju tur att det finns ljudböcker, bara att låta texten skölja över mig när jag är ute och går eller står och diskar.

Och banne mig, om tricket inte funkade riktigt bra den här gången. Saint-Exupérys stil är eftertänksam, bokens stämning naivt uppriktig med en nypa melankoli inblandad. För mig som läsare var det nog bra att vänta ända tills nu med verket. I yngre år tror jag inte att jag hade haft tillräckligt med tålamod att ta till mig Lille prinsens tankfullhet och precisa, på gränsen till pedantiska, språk. Det känns som om jag tagit del av ett ovanligt långt och sammanhängande diktverk, snarare än en bok som åtminstone på ytan sägs vara till för barn. Det andra alternativet för att verkligen kunna uppskatta Lille prinsen gissar jag är att ha haft den som en älskad högläsningsbok i späda barndomen. Eller ja, jag är i alla fall rätt säker på att min lässmak hade ratat den när jag själv började kunna läsa. Min unga bokslukare föredrog sådant som hästböcker, C.S. Lewis Narnia-värld och Tove Janssons tecknande Mumin-volymer.

Men nu blir jag faktiskt ganska omedelbart infångad av flygar-berättaren som beskriver hur han som liten pojke ritade teckningar av en boaorm som svalt en elefant och som alla vuxna trodde var en teckning av en hatt. I det allra första mötet med den lille prinsen ber gossen nämligen om en teckning av ett lamm som han kan ha på sin lilla asteroid. Vis av barndomens tecknings-missförstånd håller flygaren emot tills dess att de enas om att prinsen kan få en teckning av en låda. Som förstås innehåller det efterlängtade lammet. Klurigt och beskrivet på ett sådant sätt som sätter barnet och dess tankar om världen i fokus utan att för den skull kännas barnsligt.

Med ett språk som aldrig förfaller i simpelhet diskuterar författaren, med den lille prinsen som språkrör, kring ämnen som ensamhet, vänskap, kärlek och förlust. I hans ögon blir vuxna, och deras sysselsättningar, ofta obegripliga eller meningslösa. Exempelvis mannen som var mer intresserad av att räkna, och därmed ”äga”, stjärnorna istället för att skåda upp mot dem och förundras. Eller alla de ”stora” som flygaren träffat på under sitt liv och som inte alls vill prata om teckningar av boaormar som svalt elefanter utan bara känner sig trygga när samtalet börjar handla om ”bridge, golf, politik och halsdukar”.

Trots att gossens slutdestination är Jorden är hela berättelsen ändå intimt förknippad med rymden och har därför blivit uppmärksammad i form av namn på asteroiderna 2578 Saint-Exupéry och 46610 Bésixdouze (B 612) samt asteroidmånen Petit-Prince. Inget dåligt genomslag, måste man ändå säga.

Tyvärr levde Antoine de Saint-Exupéry inte tillräckligt länge för att uppleva något av detta, faktiskt inte ens tillräckligt länge för att se sin egen bok utgiven i sitt eget land. Som pilot slogs han mot den tyska invasionen av Frankrike 1940 och hans skriverier blev därför sedermera bannlysta av Vichy-regeringen. Lille prinsen utgavs alltså på engelska och franska i USA 1943. Ett år senare försvann Saint-Exupéry under en rekognoseringsflygning över Sydfrankrike och hans kropp har aldrig säkert återfunnits eller identifierats.

Se där, ett melankoliskt slut som nästan hade kunnat passa i Lille prinsen. Faktum är att det kan verka som om aristokraten i någon mening förutsåg sin egen dramatiska bortgång. Den lille prinsen med de bestämda frågorna och det klingade skrattet faller ihop i ökensanden. Död eller på väg hem till sin asteroid? Det är helt upp till läsaren och hens sinnesstämning att avgöra.