Beasts of the Southern Wild (2012)

alt. titel: Hushpuppy

En Hushpuppy kan vara många saker. En sko. En friterad munsbit. I fallet Beasts of the Southern Wild är Hushpuppy en sexårig flicka som bor med sin pappa i området som kallas The Bathtub. För henne är världen fylld av under. När hennes pappa Wink försvinner kanske han gjorde det för att han förvandlades till en insekt. How was anyone ever goin’ to know? Tillvaron i The Bathtub är för henne en ändlös räcka av festligheter, skönhet, gemenskap och lärdom. Kidsen i The Bathtub har Miss Bathsheba som lär dem om uroxar, att överleva, hur allt i universum hänger ihop och att man ska vara snäll mot de som är mindre än en själv.

Det sexårsögonen inte ser, men som vi i publiken däremot inte har något större val att se, är misären, smutsen, vanvården, alkoholismen. Absolut, i någon mening kan man säga att Hushpuppy och Wink befinner sig i ett slags Utopia där alla är snälla mot varandra och trivialiteter som pengar aldrig kommer i vägen eftersom ingen har några (jag gissar att det är på grund av det som filmen fått kritik för att glorifiera fattigdom). Men även om Wink varmt och uppriktigt älskar sin dotter kan i alla fall inte jag blunda för det faktum att det per automatik inte gör honom till en bra förälder.

Beasts… är den unge Benh Zeitlins (1982!) långfilmsdebut och i de allra flesta avseenden uppvisar filmen en imponerande säkerhet. Det faktum att han och medmanusförfattaren Lucy Alibar (utgående från hennes pjäs Juicy and Delicious) valt en mytologisk, snarare än diskbänksrealistisk, approach till historien om Hushpuppy är smart. För med flickans drömska eller naivt förundrade blick på sin omgivning blir filmen något mer neutral i sin framställning av misären, vilket lämnar över mer till oss som tittar. Vi får en möjlighet att välja om vi vill förföras eller förfäras av det lilla, utstötta samhället. Hur vi ska reagera inför de sterila stormevakueringslokalerna som det etablerade samhället står till tjänst med är däremot mindre tvetydigt.

Jag får intrycket av att Zeitlin vetat precis vad det var han ville visa och berätta, från Hushpuppys för stora gummistövlar och ett dignande fat med levande kräftor till historien om en liten flicka som tvingas acceptera sin fars död. Ofta görs det med en handkamera som får följa Hushpuppys kringströvanden i det sumpiga bayouområdet eller när hon leker inte-nudda-golv. Föga oväntat skapar det en stor intimitet mellan oss och vår unga huvudperson.

Vet ni vad som mer skapar en stor intimitet i filmen? Kanske ingen större överraskning, det pratades en hel del om Quvenzhané Wallis rollprestation när det begav sig. Hon är den hittills yngsta skådespelare som blivit nominerad till en Oscar (där hon förlorade mot Jennifer Lawrence i Silver Linings Playbook). Men den här tjejen är verkligen remarkabel i sin naturlighet, antingen rollen perfekt speglar hennes ”vanliga” personlighet eller om hon lyckas agera någon helt annan. Allt är klockrent, från trulig mimik till osäkert rörelsemönster.

Vilken säkert gör titten än mer ambivalent för min del. Hade jag inte sett på Beasts… som nära nog en dokumentär (bland annat då på grund av Wallis) hade jag säkert haft lättare att ta historien med en klackspark. Inte så att jag led eller våndades men jag hade väldigt svårt att släppa tanken: ”Vad händer sedan?” Även om slutet är stärkande (likväl som sorgligt), där Hushpyppy bokstavligt talat ser sina motståndare i vitögat och betvingar dem, har jag väldigt svårt att se att ett gott liv väntar på henne runt nästa hörn. Hennes ”skolgång”, hur vällovlig den än är i sitt budskap, har gjort henne uselt rustad för ett modernt 10-tals-liv. Hur bestämd man än är blir det problematiskt att inte ha det minsta grepp om hur samhället fungerar. Jag föreställer mig en ung kvinna, som efter åratal i det sociala systemets kvarnar (för det är ju där hon kommer att hamna utan föräldrar) är nermald intill benet.

Men om man nu klarar av att släppa den typen av tankar var Beasts… en fin liten film som levererar ett otvetydigt barnperspektiv utan att vara en barnfilm. Under 90 minuter ges publiken en möjlighet att uppleva hur det är att gå i Hushpuppies gummistövlar. Däremot kan jag inte påstå att den var känslomässigt drabbande för min del. Så långt ner i stövelskaften kom jag aldrig.