Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Och som av en ren händelse råkar han dessutom ha en sådan ”bra karl” på lut – patron Pål Kristerson. Att patron är rejält överviktig och nästan lika gammal som Selmas far spelar mindre roll; farbrodern vänder på steken och påpekar att Selma nog inte skulle tycka det vore så himla kul att stå ogift om hennes far skulle få för sig att ge henne en styvmor i hennes egen ålder.

Trots att den sextonåriga Selma dittills uppfört sig som en självständig och fri själ är hon också tillräckligt pragmatiskt lagd för att inse att hennes valmöjligheter är högst begränsade. Med tonåringens hela naivitet kan hon lockas in i förlovningen med löfte om något av ett äventyr. Och visst är det väl så att patron skulle köpa henne en präktig häst och en fin ridklänning om hon vore hans hustru?

Jo, såklart att alla de här delarna – äktenskap, kvinnans ofria ställning och pengar – hänger ihop i romanen, likväl som i Benedictssons 1880-tals-verklighet. I bokens sista kapitel får Selma göras till språkrör för alla sina olyckssystrar och påpeka det absurda i att en kvinna exempelvis kan giftas bort innan hon är myndig (vid 21) men inte förfoga över sina egna tillgångar. Andemeningen i denna ordning är alltså att långt innan en kvinna ansågs mogen nog att kunna bestämma över sina pengar ansågs hon fullt mogen att fatta ett beslut om huruvida hon var redo att binda sig för livet.

Så om en kvinna gifts bort när hon egentligen är för ung för att förstå vad det är hon ger sig in på – kan hon då hållas ansvarig för sina bröllopslöften att älska sin make i nöd och lust? Män uppmuntras att söka sitt oberoende, oavsett om de har några tillgångar eller inte, medan kvinnor förväntas foga sig. Först efter sin far eller förmyndare och sedan sin make.

Men visst spelar även pengar en stor roll. Bristen på dem leder till att Selma känner att hon inte är fri att gå sin egen väg och överflödet av dem gör att patron Kristerson mer eller mindre köper sin brud. Just transaktionsmomentet görs ganska tydligt av Benedictsson. Först genom att farbrodern ger henne 100 kronor efter han just meddelat att det inte kommer på tal med någon konstnärsutbildning för Selmas del. Sedan genom patron som vill ge henne tre gånger så mycket när hon tackat ja till förlovningen med en smilande försäkran: ”fästmanspresenterna köper jag sjelf”.

Föga förvånande blir Selma ingen lycklig hustru – Pengar följer henne under sju år som gift med patron. Utåt sett framstår hon som kontrollerad men inombords dör hon en smula varje dag. Trots en del försök accepteras hon aldrig av traktens andra fruar eftersom hon tycker om att rida och förkovra sig. Hon kan inte delta i deras samtal om hus, hem och barn. Nöjen som dansande är otänkbara eftersom hennes make är ofantligt svartsjuk på varje ogift man som kommer inom två mils radie av hans egend…eh, hustru.

Det är lätt att tycka om Selma som huvudperson, hon är frank och uppriktig med sin omgivning. Chosefri och energisk. Som läsare sympatiserar man med hennes strävanden, för hon kräver verkligen inte särskilt mycket. Benedictsson lyckas göra hennes längtan efter frihet och självständighet tydlig, med träffsäkra observationer och detaljer. Som att Selma gillar att få mothugg. Inte för att hon är masochist eller faller för elaka män, utan för ”friskheten af att känna en annans vilja mot sin egen, icke med tvånget att böja sig, utan med friheten att brottas”.

Tidigare var Benedictsson sannolikt mer känd under sin pseudonym Ernst Ahlgren, men jag upplever att modernare information knappt ens nämner det längre. Allt för att lyfta kvinnan bakom det manliga namnet. Tyvärr en ganska sorglig historia som inte skiljer sig särskilt mycket från Selmas. Victoria hyste även hon konstnärsdrömmar och gifte sig med en mer än dubbelt så gammal man för att komma bort från föräldrarnas inflytande. Hon debuterade 1884 och Pengar, som kom året efter, blev hennes genombrott. Hon sökte sig till Köpenhamn och ska ha haft ett förhållande med Georg Brandes. Trots de här förändringarna tog hon sitt liv med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn redan 1888, av flera olika anledningar.

Så det var ju inte särskilt upplyftande… Då känns det hoppfullare att lämna den 23-åriga Selma Berg, när hon äntligen funnit kraften att bryta med sin man och fan ta konsekvenserna. “Ögonen lyste af lefnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma hvad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades af den ungdomskraftiga egoism, som ropar: ’plats, jag måste lefva!’”