alt. titel: Igelkottens elegans, The Elegance of the Hedgehog

I ett land och i en skog och i en liten stuga/bodde internationella igelkotten Ivar

Minns ni den barndomens slagdänga? Hur igelkotten Ivar reste jorden runt för att besöka länder och städer som började på bokstaven ”I”? Självklart inom ramen för ett så pedagogiskt barnprogram som Fem myror…

Nå, nu är det ingen Ivar vi får möta i Muriel Barberys roman, utan den bittra, bitska och cyniska änkefrun Renée Michel. Portvakterska i en fastighet belägen vid prestigeladdade Paris-adressen rue de Grenelle.

Nej, Renée är sannerligen ingen Ivar. Hon har befunnit sig på samma adress under halva sitt liv och förde dessförinnan en ganska miserabel tillvaro på franska landsbygden. Förutom brist på ekonomiska medel har hon också lidit av sitt oansenliga utseende. Som om det inte vore nog är Renée dessutom en remarkabelt intelligent kvinna, vilket bland annat lett till att hon tidigt i livet konstaterade att kombinationen fattigdom, fulhet och intelligens är ett straff. Ju snabbare man inser det och förlikar sig med det, desto bättre.

Hennes intresse för såväl filosofi som konst, litteratur och film har emellertid gjort henne till en imponerande autodidakt och hon använder gärna sina kunskaper till att hånle bakom ryggen på husets snorrika invånare. Överallt finner hon exempel på hur skitförnäma och förljugna människor antingen påstår sig tycka om högtstående kulturuttryck som de inte fattar ett jota av eller kräks ur sig smömosiga, kvasifilosofiska och därmed egentligen meningslösa aktivistparoller.

Men lika fördomsfull som Reneée upplever husets invånare gentemot henne själv, lika full är hon av fördomar gentemot dem. Annars kanske hon snabbare skulle ha fått span på den hyperintelligenta 12-åriga Paloma Josse, som av världsleda bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag.

Det som Igelkottens elegans tillför en ganska rak händelseutveckling, vilken tar sin början i ett dödsfall och påföljande lägenhetsförsäljning i fastigheten, är en generös inblick i Renée och Palomas inre liv. De två är varandra motsatser i så många avseenden men ändå så uppenbara själsfränder att deras kontrasterande naturligtvis inte är någon slump. Samtidigt är de bägge två också så insnärjda i välbekanta tankemönster att det måste till något alldeles extraordinärt för att får dem att vakna till.

Barberys roman innehåller alltså en hel del tankeverksamhet från dem båda, där Renée lägger ut texten om fenomenologi medan Paloma, med en 12-årings hela gravallvar, tänker Djupa Tankar. Samtidigt är beskrivningen full av också fysiska njutningar eller upplevelser, vilket lättar upp en smula. Renée dricker hett jasminte och knaprar på tunna chokladplattor medan Paloma låter sig fascineras av atletiska prestationer som hon ser på TV.

Igelkottens elegans är välskriven och jag tycker mig få en tydlig bild av romanens två olika röster (i tryckt form skiljs de tydligen åt av olika typsnitt). Däremot vet jag väl inte hur vansinnigt spännande den första halvan var, med alla sina utläggningar. Samtidigt är det då Renée är som mest underhållande eftersom boken så småningom utmynnar i en förhållandevis välbekant bister-person-öppnar-upp-sig-à-la-En-oväntad-vänskap-historia. Till det ska läggas en alldeles för välbekant (jag skulle vilja påstå direkt utsliten) upplösning på det hela.

Jag förstår inte heller riktigt varför just igelkotten utnämns till ett särskilt elegant djur, under alla sina taggar. Men jag ska kanske bara vara tacksam över att liknelsen åtminstone inte hamnade i rosor-med-törnen-territorium?

Mitt intryck är att det blev en hel del snack när Igelkottens elegans kom i svensk översättning (2009 eller 2010 vad det verkar). En del kallade den för ”skitnödig” tack vare de filosofiska och litterära redogörelserna men många verkar ha älskat den högt och rent. Själv tycker jag det är intressant att så många recensenter och skribenter lyfter Renées högkulturella intressen (Husserl, Ockham, Tolstoj, Vermeer, Yasujirō Ozu) men däremot inte nämner ett ord om att hon håller filmer som Ridley Scotts Black Rain i lika hög aktning. (På samma sätt skulle man i och för sig också kunna skylla Barbery för en viss enögdhet när det kommer till den japanska kulturen. Det är utsökta marinerade grönsaker och fin-film för hela slanten, inte ett spår av exempelvis mårdhundar med magiska ballar.)

Romanen är som sagt välskriven, ganska rolig på sina ställen och innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men den grep inte tag i mig i någon större utsträckning. Fransk cynicism är kanske inte min grej?

Bonus: Le hérisson (2009)
Såklart det finns en filmatisering. I likhet med många andra kända bok-adaptioner tyvärr heller inte särskilt upphetsande. Miljöer och skådisprestationer är det väl inget direkt fel på, ändå känns Igelkotten platt och ganska ointressant. Som alltid är det förstås grymt svårt att gestalta alla dessa inre monologer även om filmen gjort den ganska uppenbara förändringen att Paloma nu har en videodagbok (och dessutom blivit en mer tydlig huvudperson). Men att låta Renée rakt ut säga ens en bråkdel av alla de tankar hon formulerar i boken låter bara styltigt och forcerat. Nej, även om du gillade förlagan mer än jag, tror jag du kan med gott samvete kan hoppa över filmen.