I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Vilket förstås inte är så konstigt eftersom Mo Yans andra bok, efter debuten Den genomskinliga rättikan (eller Tòumíng de hóng luóbo), översattes till svenska först 1997. Jag vet inte om den svenska titeln på boken medvetet plockades upp från filmens svenska titel eftersom den kinesiska frasen Hóng gāoliang jiāzú tydligen bokstavligen ska översättas med typ ”röd sorghum-familj”. Uppföljaren, som på svenska fick titeln Vitlöksballaderna (eller Tiāntáng suàntái zhī gē), översattes först 2001.

Ber om ursäkt om detta blev förvirrat – jag har alltså läst Det röda fältet och Vitlöksballaderna, vilka är Mo Yans andra och tredje bok (av ett tjugotal till dags dato). Vitlöksballaderna är ingen direkt uppföljare till Det röda fältet i annat än kronologin. Boken från 1987 håller sig till en ungefärlig tidsperiod mellan 1920- och 1970-tal, med särskilt fokus på striden mot japanerna. Först i de sino-japanska krigen och sedan under andra världskriget. Medan Vitlöksballaderna, som alltså kom året efter, utspelas mellan 1960- och 1980-talen.

Däremot håller de till i samma region i nordöstra Kina, vilket förstås förklarar närvaron av de japanska invasionsstyrkorna i Det röda fältet. Fast när det gäller exakt i vilket skede bokens huvudpersoner bekämpar japanerna ska jag kanske låta vara osagt för boken är långtifrån någon rätlinjig och fullständig berättelse från ett kronologiskt A till Ö. Dels hoppar historien fram och tillbaka där bokens ”jag” på en och samma gång berättar om sin farmor och farfar som unga, sin far som barn och sin far och farfar när de slogs mot japanerna. Dels krävs det mer bakgrundskunskaper än jag besitter för att riktigt bli på det klara med när de strider mot japaner och när det hela urartar i några slags interna konflikter, vilka innehåller såväl rövarband och fristående grupper som mer officiellt stridande förband och kinesiska marionettstyrkor.

I det perspektivet hålls ett striktare fokus i Vitlöksballaderna, vars historia utgår från en verklig händelse. I maj 1987 gjorde ett antal bönder uppror, då priserna på vitlök störtdök efter att de blivit uppmuntrade av regionens ledare att odla och skörda 50 000 ton vitlök. En gröda som i slutänden fick ligga på böndernas vagnar och ruttna eftersom det inte fanns kapacitet att köpa in och lagra allt. Även här bryts dock narrativet konstant, men eftersom det fanns en tydligare definierad historia att hålla sig till upplevde jag att det blev avsevärt mindre förvirrande.

Så böckerna har alltså en geografisk region gemensam, Shandonghalvön, och fokuset på de som lever av jorden. I Det röda fältet driver berättarens farmor och farfar ett framgångsrikt destilleri som gör brännvin på sorghum och de vidsträckta sorghumfälten är en ständigt närvarande gestalt. I Vitlöksballaderna är alla huvudsakliga protagonister vitlöksbönder, vilka i bokens inledning blir arresterade för sitt deltagande i upploppet. Över hela den romanen vilar emellertid vitlöksdoften tung, i både positiv och negativ bemärkelse.

Mo Yans protagonister är alltså i allt väsentligt ett jordens folk och kanske är det också därför som författaren ibland tycks närmast fixerad vid det fysiska och kroppsliga – gärna så grafiskt, detaljerat och mustigt som bara är möjligt. Romanerna är fullkomligt marinerade i blod, var, piss, skit, spyor, fjärtar, dålig andedräkt, you name it. Kan en kropp utsöndra något, frivilligt eller ej, kan jag lugnt garantera att Mo Yan skriver om det. En ingående beskrivning av hur en man blir flådd levande närmar sig tortyrporrsterritorium, bara i skriven form.

En tydlig skillnad mellan dem ligger dock i att Det röda fältets protagonister inte framställs som lika tydliga offer som Vitlöksballadernas bönder. Jag gissar att det till viss del beror på böckernas olika tidsperioder. Det röda fältet utspelas under vad som tycks ha varit mer av en frifräsartid, innan kommunistpartiet satte sin kulturrevolution i drift för att utrota det borgerliga och feodala tänkandet som man menade hade styrt landet i fel riktning. Det är i de kafkaartade efterdyningarna av den rörelsen som Vitlöksballanderna utspelas, med allt vad det innebär av en allsmäktigt, men totalkorrumperat, lokalt styre som tar ut skatt för nära nog allt men aldrig tar ansvar för sina beslut. Samtidigt lever delar av den gamla kulturen kvar, särskilt i mäktiga familjer, exempelvis i form av äktenskapskontrakt (”vi har en halvdan son men en hyfsad dotter, ni har detsamma. Let’s make a deal!”).

På samma sätt som det kan vara mer intressant än direkt underhållande att se en film från ett ovant filmland var det att ta del av Mo Yans två böcker. Ingen av dem är någon direkt skrattfest – citatet ”Far var död. Mor var död. Taket läckte.” sätter tonen på pricken. I Vitlöksballaderna tar folk livet av sig på löpande band.

Det var som sagt intressant att få en aning om en kultur som är mig totalt obekant, men hade det inte varit för ljudboksformatet vete tusan om jag avslutat läsprojektet. Nu rullade det på i rätt hyfsad takt och greppet med det uppbrutna narrativet gör förstås också att det allt eftersom blir lättare och lättare att hänga med i svängarna. Samtidigt har jag inga större problem att förstå hur en läsare kan svepas med av det episka anslaget i Det röda fältet och kafkarealismen i Vitlöksballaderna.

Hóng gāoliang jiāzú (Det röda fältet, 1987)

Tiāntáng suàntái zhī gē (Vitlöksballaderna, 1988)