alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Men trots att vi i publiken snart börjar ana att Stan inte ens får kontakt med sagda producent är inte allt nattsvart. Allt eftersom ryktet börjar gå börjar också publiken strömma till teatrarna och när paret väl är på plats i London har de råd med rum på Savoy. Men kommer de någonsin att helt överbrygga sprickan som uppstått mellan dem under de gångna åren?

Jag tycker faktiskt det är lite synd att redan en kortare påläsning snabbt ger vid handen att mycket av den dramaturgiska spänningen som skruvas upp i Stan & Ollie tar sig ganska stora friheter med sanningen. Dagens ”BOATS”, skriven av Jeff Pope och regisserad av John S. Baird, försöker nämligen få det att framstå som om Stan Laurel och Oliver Hardy, på grund av skilda ambitionsnivåer och temperament, inte arbetade tillsammans på nästan 16 år innan de återförenades under denna turné. Om inte annat ger det bränsle åt en avgörande scen där Stan anklagar Ollie för att ha övergett honom i kampen för ett schysst kontrakt medan Ollie anklagar sin partner för att bara bry sig om sig själv.

Riktigt så var det ju nu inte. Laurel & Hardy, eller Helan & Halvan som duon är känd i Sverige, jobbade fortfarande tillsammans under första halvan av 40-talet, åkte på brittisk turné 1947, pausade under 1948 på grund av att Ollie var sjuk, spelade in sin sista film 1950 och åkte på en ny brittisk turné under 1952-1954. Däremot verkar det vara med sanningen överensstämmande att Stan Laurel inte kom särskilt bra överens med studioägaren Hal Roach.

Fast i just det här fallet gör det kanske inte så mycket att manuset handskas lite släpphänt med sanningen eftersom jag skulle säga att Stan & Ollie primärt är en bitterljuv liten film om manlig vänskap. Allt detta hänger på prestationerna från, och dynamiken mellan, Steve Coogan som Stan Laurel och John C. Reilly som Oliver Hardy. När Coogan bekänner inför sin fru ”I love him, Ida” finns det ingen anledning att tvivla på hans uppriktighet. Relationen dem emellan osar trygghet i alla bemärkelser.

Stan & Ollie ska man alltså primärt se för att det är för jäkla härligt att få spendera dryga 90 minuter i Coogan och Reillys sällskap. Sedan finns här också en del mildsint humor där filmen framförallt plockat in ett par scener där duon beter sig som om de befunne sig i en av sina filmer. Det behöver kanske inte sägas att bägge skådisarna kopierar sina förebilders respektive komiska särdrag till perfektion? Jag gillade också den bitska stämningen mellan Stans fru Ida Kitaeva (spelad av Nina Arianda) och Ollies fru Lucille (spelad av Shirley Henderson).

På det hela taget skulle jag säga att Stan & Ollie är bättre än BOATS/biopic-genomsnittet, kanske för att filmen som sagt siktar på att berätta en historia om vänskap och ge ett intryck av skuggor på tiljorna snarare än att till punkt och pricka återge ett historiskt skeende. Som Ollie mångtydigt säger i filmens avslutning: ”It was fun while it lasted”.