Essential X-Men, vol 1 (2006)

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.

Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.

Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.

Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.

Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.

Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.

Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.

Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).

Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?