X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

Annons