Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Manuset till denna senaste del i Annabelle-filmerna, Annabelle Comes Home, törs dock inte riktigt lita på att publiken är alls särskilt bekant med vad den hiskeliga dockan kan åstadkomma. Eller också hade Gary Dauberman inte tillräckligt med material för att fylla sin huvudsakliga historia. Oavsett anledning bjuds vi på en liten omväg (förbi en kyrkogård, icke desto mindre) innan Ed och Lorraine är hemma och kan stänga in Annabelle i sitt lilla välsignade glasskåp.

Och där blir hon sittande i ett år innan det är dags för dottern Judy att bli barnvaktad av Mary-Ellen medan mamma och pappa far iväg. Mary-Ellen är i sin tur utrustad med både den lättsinniga väninnan Daniela, vilken ställer väl många nyfikna frågor om kompisens arbetsgivare, samt den uppvaktande Bob, vilken som av en ren händelse bor mer eller mindre granne med Warren-familjen.

Daniela ser till att bjuda in sig själv och kan förstås inte hålla fingrarna borta från Det Där Rummet. Det vill säga rummet som utrustats med femtielva lås och om möjligt ännu fler skyltar som talar om att innehållet är livsfarligt. Kort sagt, allt som utgör en obeveklig lockelse för Daniela som visar sig ha en alldeles egen anledning till att vilja kontakta Andra Sidan. Så gissa vad hon gör när hon väl står inför Annabelles lilla skåp som är prytt med ännu fler varnings-skyltar?

Alla Annabelle-filmerna har präglats av ett par tydliga förebilder. För Annabelle Comes Home har Dauberman (som den här gången står för både manus och regi) vänt sig till vad jag uppfattar som ett klassiskt slasher-upplägg: barnvakten, barnet, kompisen och pojkvännen. En känsla som förstås understryks av hela filmen ska utspelas 1972.

Men det som stryker runt i Warren-huset efter att Daniela varit framme och fingrat på varenda liten hemsökt och förbannad pryttel är förstås inte vare sig någon Michael Myers, Jason Vorhees eller ens en Freddy Krueger. Istället lyckas Annabelles krafter väcka i princip alla objekten och så fylls slasher-fomen av det lika typiska moderna spök-/demon-innehållet. Jamen, ni vet – generöst med hoppa-till-effekter, opålitliga ljuskällor, förbiilande gestalter, läskiga skuggor, skepnader i reflekterande ytor och varelser av allehanda slag som dyker upp precis bakom någon av våra protagonister. Detta kompletteras dock också med lite gotik-godis i form av dimmor värdiga en Hammer-rulle och ett lagomt lurvigt monster.

Särskilt Mckenna Grace som spelar Judy torde vara mer än van vid den här stilen eftersom hon spelade den unga Theo i Mike Flanagans nyinspelning av The Haunting of Hill House. Men alla inblandade – Madison Iseman som Mary-Ellen, Katie Sarife som Daniela och Michael Cimino som Bob – är tillräckligt duktiga på att spela skitskraja för att jag utan några större problem ska acceptera Annabelle Comes Home som en skräckfilm. Förvisso en ganska generisk sådan men jag får vare sig mer eller mindre än vad jag förväntar mig från en dylik franchise-uppföljare. Det är en film som vet vad och vart den vill och inte gör det allt för krångligt för sig att uppnå det.

Det man måste släppa om filmen ska bli det minsta tuggvänlig (förutom frågan varför alla envisas med att alltid placera Annabelle i en position där hon ser så otäck ut som möjligt) är dock varför Daniela ger sig in i det där rummet till att börja med. Jag förstår absolut att det kan finnas en viss lockelse i objekt som påstås vara farligare än cigaretter, sprit och veneriska sjukdomar tillsammans men om hon främst är nyfiken på farligheten i dem varför använder hon dem då för att kontakta andevärlden? Och om hon primärt är intresserad av att kontakta vänliga andar, varför försöker hon göra det via uttalat Onda ting? Sedan är det väl bara att erkänna att jag också storknar lite på inledningens försök att påstå att detta med förbannade och hemsökta objekt är dagsens sanning.

Jag noterar i att jag gett de två tidigare Annabelle-filmerna ett genomsnittligt men helt ok betyg och jag kan tycka att Annabelle Comes Home borde vara värd detsamma. Särskilt som även denna visning gästades av skrikande tonårstjejer som var tvungna att högt säga ”Oh, jävlar!” efter varenda hoppa-till-effekt. Har de en ”swear jar” hemma torde de vara ganska panka efter den pärsen.