La casa con la scala nel buio (1983)

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).

Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…

Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.

I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.

Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.

Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.

La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.

Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.

Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.