Med tanke på Breaking Bads fenomenala framgång är det överraskande hur pass lite Vince Gilligan & Co ändå mjölkat konceptet. Visst finns nu både en pågående serie-spin-off i form av Better Call Saul och dagens uppföljar-film, El Camino. Men det tog två år efter ”Felina”, det sista avsnittet av Breaking Bad, innan Better Call Saul landade hos Netflix 2015 och som synes ytterligare fyra år innan alla fans fick svar på vad som egentligen hände med Jesse Pinkman efter ”Felina”. Och det är inte tu tal om att bägge produkterna faktiskt är både genomtänkta och välgjorda. Varken serien eller filmen är något som slängts ihop på en kaffekvart för att klämma ytterligare några prasslande dollars ur Breaking Bad.

El Camino tar alltså vid närmast i samma sekund som Breaking Bad lämnade sin publik. Jesse är befriad från sitt fängelse men givetvis också föremål för en omfattande polisjakt. Vart ska han vända sig och hur ska han kunna fly Albequerque?

Det kan vara svårt att uppamma tillräckligt intresse i en oändlig polisjakt och El Camino har därför lagt in ett antal återblickar, vilka ger en tydligare bild av Jesses fångenskap och samtidigt planterar frön som ska komma att skördas i filmens nutid. Framförallt har man plockat tillbaka Jesse Plemons Todd, ett på det hela taget betydligt bättre val än den allra säkraste snuttefiltsrollen (Walter White). Todd är en fascinerande typ med en personlighet som till lika delar tycks bestå av ett naivt barn som bara vill ha en kompis och samma barn som är fullkomligt hänsynslöst i sin egoism.

Men huvudrollen repriseras förstås av Aaron Paul som absolut inte gör bort sig i sin porträttering. Vi får följa med en man där vi hela tiden måste fråga oss huruvida hans upplevelser trasat sönder honom permanent eller om det faktiskt finns en väg tillbaka till någon form av normalitet för Jesse. Under historiens gång får han också möjlighet att på olika sätt och mer eller mindre uttryckligt komma till rätta med eller gottgöra en del av de dumheter och misstag han begick i Breaking Bad. Däremot håller jag inte med de som menar att poängen med El Camino är att beskriva hur Jesse ”växer upp” under filmens gång, för min del är det tydligt att det är hans fångenskap som förändrat honom i grunden och inte det som händer honom när han väl sluppit därifrån.

El Camino är som sagt ingen dålig film, inget hafsverk. Däremot hade jag själv utan tvekan klarat av att leva utan både den och vetskapen om Jesses slutgiltiga öde. I det avseendet har Better Call Saul mycket mer av egenvärde. Två saker blir tydliga efter min titt på filmen. För det första visar det sig att Jesse Pinkman i mina ögon främst var intressant som rollfigur inom ramen för Breaking Bad och som Walter Whites partner. För det andra innebär det att jag nästan hellre hade sett att El Camino handlat om helt andra rollfigurer, utan koppling till det som timade i Breaking Bad. Med bara lite mer exposition tror jag att historien absolut hade kunnat göras begriplig även utan sammanhanget av serie-föregångaren.

Som det är nu blir El Camino en film som känns fullkomligt överflödig och enbart riktar sig till de som vill förlänga sin Breaking Bad-fix. I det påminner den en hel del om Downton Abbey-filmen men jag skulle vilja påstå att Julian Fellowes tog betydligt fler genvägar och lade avsevärt mindre energi på att ge publiken något som känns fullödigt och inte ren fan service. I det perspektivet förvandlas ändå El Camino till en rätt respektabel produkt.