Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.

Det dröjer inte särskilt länge innan jag blir nyfiken på att ställa Proof mot Ron Howards A Beautiful Mind. Anthony Hopkins spelar nämligen Robert Llewellyn, en matematiker som lider av psykisk ohälsa. Han har under åren fram till sin död tagits om hand av dottern Catherine, porträtterad av Gwyneth Paltrow. Förutom att sörja sin far (när filmen börjar har han nyss dött) är hon också orolig för att drabbas av samma sjukdom.

Historien om John Nash som Ron Howard berättar i sin biopic torde vara tillräckligt välbekant för att jag inte ska behöva dra den igen. Den mest uppenbara skillnaden filmerna emellan är alltså att i den ena är det mannen-myten-geniet som står i centrum medan det i den andra är hans dotter. A Beautiful Mind fokuserar mycket energi på relationen mellan Russell Crowes Nash och hustrun Alicia, spelad av den ljuvliga Jennifer Connelly. Proof väljer i sin tur att titta på dels Paltrow och Hopkins far-dotter-relation, dels relationen mellan Paltrow och hennes syster (spelad av Hope Davis).

Det intressanta i sammanhanget är att trots att filmerna alltså handlar om en vetenskaplig disciplin, vilken för min del framstår som så komplex och dunkel att den gränsar till magi, laddar de bägge upp med känslomässiga utdelningar som inte har det minsta med cerebrala aktiviteter att göra. För Jennifer Connellys del kommer denna utdelning när hon får se sin make undervisa igen. För Gwyneth Paltrow handlar det istället om att hon måste erkänna hur livrädd hon är för att hon ska bli lika sjuk som fadern var. Det mångtydiga Beviset som titeln Proof anspelar på är i den scenen fullkomligt ointressant.

Just genusaspekten i berättelsen om Det Manliga Geniet tycker jag faktiskt att den yngre Proof hanterar bättre än A Beautiful Mind, eventuellt enbart för att det är en kvinna som innehar huvudrollen. A Beautiful Mind är i många avseenden en vacker, fascinerande och berörande film. Men jag får alltid svårt att förlika mig med hur snabbt Jennifer Connelly förpassas till passagerarsätet när det väl etablerats att hon lojalt kommer att stand by her man, no matter what. Att hon introducerades för både oss i publiken och John Nash genom att vara en av hans matematik-studenter på MIT släpper filmen snabbare än en #metoo-anklagad skådis. Vad hände med Alicia Nashs drömmar och livsambitioner? Jag har svårt att tro att de innefattade ett (andra) heltidsjobb som sin schizofrene makes sköterska och övervakare.

En anledning till detta förhållande är sannolikt att även om bägge filmerna i någon mening är relationsdramer vill A Beautiful Mind också förklara eller åtminstone visualisera (samt tonsätta, courtesy James Horner) siffrornas intrikata dans och mönstrens ömtåliga väv, såsom de tedde sig för John Nash. Proof nöjer sig med att tala i abstraktioner när det kommer till filmens avgörande Bevis, det blir nästintill en McGuffin – något som driver handlingen framåt men som egentligen inte spelar någon större roll för dess klimax. En rolig detalj är att olika matematiker vid olika tillfällen uppenbarligen ska ha utropat båda filmerna såsom varande en av de bästa i att porträttera det akademiska matematiker-samhället.

Crowe och Hopkins, två sjuka och geniala män. Mitt intryck är att Crowe ska framstå som mer allvarligt sjuk, bland annat eftersom det dröjer betydligt längre innan han kan se sitt eget sjukdomstillstånd. En viktig del i Proofs känslomässiga berättelse är däremot att Hopkins inte är sjukare än att han har ågren över att vara en föredetting i matematiska kretsar. Det skulle utan tvekan vara stressande för nästan vem som helst att veta att man verkar i ett fält där forskares briljanta upptäckter och insikter ofta peakar i 25-årsåldern. En linje som får understrykas av Jake Gyllenhaals forskningsassistent som nojjar över att inte ens bli en föredetting, utan bara ett ingenting. I det avseendet inrättar sig John Nash fint i ledet eftersom han tidigt uttrycker en längtan efter att komma på något så banbrytande att han för alltid skriver in sig i matematikhistorien.

Proof bygger på ett kammarspel av amerikanske dramatikern David Auburn, med allt vad det innebär av fördelar och nackdelar. West End-uppsättningen regisserades av John Madden och hade Paltrow i huvudrollen, varför det inte är konstigt att film-versionen känns stabil och trygg (trots alla känsloutbrott). A Beautiful Mind målar med en bredare palett och med Roger Deakins bakom kameran är det förstås inte särskilt förvånande att den är betydligt trevligare att titta på (med undantag för det hiskeliga åldersmakeupe-jobbet i filmens avslutande del). I slutänden behandlar filmerna också det gemensamma temat (den bistra verkligheten som följer på genialitet) på ganska olika sätt, men inte sämre än att jag skulle rekommendera en titt på bägge två.

A Beautiful Mind (2001)

Proof (2005)