Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!

Tretton volymer inalles kan låta väldigt mycket men i likhet med en annan lång serie böcker, nämligen Harry Potter, är de första böckerna extremt korta och hela serien är på det hela taget ganska lättläst. Med tanke på att både Philosopher’s Stone och Chamber of Secrets publicerats innan The Bad Beginning kom 1999 kan jag också inte låta bli att undra om författaren Dan Handler (aka Lemony Snicket) inte lät sig inspireras en smula av J.K. Rowlings dundersuccé.

Upplägget känns nämligen igen – syskonen Baudelaire spenderar en bok vardera under en förmyndarens överinseende på samma sätt som Harry spenderar en bok vardera under ett läsår på Hogwarts. Istället för kompisskapet mellan Harry, Ron och Hermione har vi syskonskapet mellan Violet, Klaus och Sunny. Rowling har ju också petat in en hel del hemska vuxna i sina berättelser men samtidigt ofta gjort dem ganska humoristiska, ungefär som Roald Dahls bisarrt överdrivna bokfigurer.

Någon sådan humor går dock inte att finna hos Lemony Snicket. Visst finns här komiska moment, men de bygger främst på språklig humor såsom satir eller underdrifter. Jag tror att det är den här skillnaden som gör att jag mycket hellre återvänder till Harry än de tre syskonen. Å ena sidan är humorn förvisso betydligt mer avancerad och språkligt baserad, något jag vanligtvis brukar gilla. Å den andra innebär det att det inte finns någon humor i vare sig bokens personer eller situationerna som syskonen hamnar i.

Det känns som om Handler gått in lite för hårt med tesen ”Alla vuxna suger” på ett sätt som gör böckerna obekvämt realistiska och tragiska, vilket i sin tur gör att det är svårt att underhållas av det som är verkligen komiskt. Det räcker egentligen med att läsa The Bad Beginning och jämföra dess Count Olaf med Jim Carrey eller Neil Patrick Harris versioner. Skådespelarna lyckas inte förmedla något direkt blodisande skräck med sina tolkningar (och jag tror inte heller att det är meningen) medan böckernas Count Olaf är genuint hemsk och ingen man lockas att skratta åt. Han närmast dreglar vid tanken på att få gifta sig med den fjortonåriga Violet och hon får även slippriga förslag, alternativt hot, från mannen med krokar istället för händer.

Det är som sagt också svårt att hitta något komiskt i den långa räcka med ineffektiva, opraktiska, tafatta, korkade, fega och dogmatiska vuxna som syskonen möter under alla sina äventyr. Den värld de befinner sig i är allt för ofta mer fokuserad på att göra saker på rätt sätt än att göra rätt saker. Det är alltid viktigare att fylla i blanketter eller ha koll på vad som är ”inne” än att lyssna på syskonen som upptäckt Count Olaf i ännu en av sina förklädnader. Till skillnad från filmen och TV-serien beskriver också böckerna ett flertal tillfällen då syskonen upplever sig vara helt övergivna och desperata samt utan annat val än att bemöta situationen med maktlösa tårar.

Men kan man hitta något läsvärt i böckerna tillsammans med en yngre läsare tror jag att det skulle kunna finnas ganska mycket att hämta i serien. Innehållet är förvisso ganska magstarkt med stort fokus på både döda föräldrar och vårdnadshavare, så en viss fingertoppskänsla krävs nog för att veta i vems händer man ska sätta böckerna. Men om det i sig inte utgör något avgörande hinder, finns här en ganska avancerad uppväxt-historia om moralisk relativism, självuppfyllande profetior, gott mot ont, och ansvar som jag skulle påstå övertrumfar Harry Potters öden och äventyr. Det stora språkliga fokuset är också en av böckernas styrkor där en potentiell läsare sannolikt kommer att lära sig en hel del utan att kanske ens vara medveten om det. Blir man riktigt fast gissar jag att serien dessutom skulle kunna vara en bra inkörsport till det engelska språket.

Det är väl bara att erkänna att jag å min sida snarare fastnat för det lite mer lättsmälta som Rowling bjuder på till skillnad från Handler. Men en Handler tolkad av Jim Carrey eller Neil Patrick Harris går däremot alldeles utmärkt!

(Betyget gäller för hela serien, jag kan inte hålla isär delarna tillräckligt väl)