Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Kumail och Emily skrev manuset till The Big Sick tillsammans och det gick faktiskt så pass bra att de blev nominerade till en Oscar (året då Jordan Peele, absolut välförtjänt, vann för Get Out). Vilket väl kan vara en trevlig belöning för det de gick igenom. The Big Sick är nämligen en BOATS som beskriver vad som hände när Emily blev dödligt sjuk, samtidigt som hon och Kumail egentligen redan hade gjort slut.

Jag var redan medveten om The Big Sick – att den var en BOATS, att Kumail Nanjiani spelade sig själv, att den hade fått hyfsad kritk och allt det där – men det var faktiskt inte förrän jag började lyssna på Kumails podd The X-Files Files som jag blev nyfiken på riktigt. Alltså, inte på Kumails X-Files-intresse (hur uppslukande det än verkar vara, så pass att det till och med fick en liten cameo i The Big Sick) men på hans och Emilys förhållande.

I ett par avsnitt pratade de nämligen tillsammans om både X-Files-avsnitt och hur det hade varit när Emily var sjuk. Särskilt hjärtesnörpande blev det förstås när diskussionen gällde avsnittet som heter ”One Breath” från säsong 2 (nr 8) där Scully ligger i koma medan Mulder och hennes syster försöker få kontakt med henne. Kumail och Emily verkade smarta, roliga och charmiga och jag insåg att jag inte skulle ha något emot att få hänga lite mer med dem.

Nu kommer förstås The Big Sick med några förbehåll i den bemärkelsen. Dels bygger ju liksom hela handlingen på att Emily ska ligga i koma under i alla fall halva filmens förlopp. Dels spelas Emilys roll av Zoe Kazan och inte henne själv trots att Kumail alltså spelar sig själv. Båda de här faktorerna gör att jag inte riktigt får någon känsla för Kumail och Emily/Zoe som par. Att de bekänner sig vara ”overwhelmed” av varandra sprakar inte riktigt från skärmen.

Men det gör inte så mycket eftersom The Big Sick minst lika mycket, om inte mer, är en historia om familjer, särskilt då relationen mellan föräldrar och barn. Under Emilys sjukhusvistelse får Kumail gott om möjligheter att umgås med hennes föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, vilka har sina egna problem att tampas med. För er som började göra korstecknet inför omnämnandet av Ray Romano kan jag lugna er med att han inte är det minsta gällröstad och hispig à la Everybody Loves Raymond, utan en rätt trovärdig make och far.

Kumails föräldrar har i sin tur en stark förväntan på sin son att han ska utbilda sig till advokat och, i likhet med brodern Naveed, snällt gifta sig med en av alla de pakistanska singelkvinnor som hans mamma skakar fram varje gång sonen kommer på middag. Det här ståuppandet han pysslar med förstår de sig inte alls på. Det går ett bra tag in i historien innan Kumail inför dem kan sätta ord på hur kulturellt fångad han känner sig.

The Big Sick är en välgjord romantisk må-bra-komedi. Den balanserar ganska fint den här välbekanta huvudpersonen, vars skämtande närmar sig det patologiskas gräns, med det riktigt känslosamma. För att vara en personligt hållen BOATS är den till och med ovanligt bra. Men för min del toppar filmen faktiskt inte Kumail och Emilys X-Files-prat.