Gone with the Wind (1939)

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Lika bra att se det sistnämnda i vitögat med en gång. När filmen gjordes var inbördeskriget över sedan nästan 75 år men ändå är den fylld till brädden med en bitterljuv nostalgi för ”a land of Cavaliers and Cotton Fields” där ”Gallantry took its last bow”. Ett samhälle och en anda som till och med cynikern Rhett Butler blir så pass förförd av att han till slut bestämmer sig för att slåss för Saken.

Ingenstans antyds det med ett ord att slavägarna inte skulle ha varit i sin fulla rätt att slåss för sina övertygelser. Nå, det skulle möjligen vara när Leslie Howards drömmare Ashley medger att han skulle ha frigett alla sin fars slavar om han fått styra som han ville. Till det kommer att inga av de namngivna rollerna som besätts av svarta skådisar har någon som helst egen agens. Snarare framställs de ofta som fullkomligt handfallna när de invanda förhållandena ändras. Hattie McDaniels Mammy är förvisso en trygg klippa men ingen som på ett påtagligt sätt verkar kunna hjälpa eller råda Scarlett när allt är som mörkast. Medan våpet Prissy, spelad av Butterfly McQueen, sannolikt är den negativa roll man minns bäst från hela filmen. Så får hon också finna sig i att bli kallad för ”simple minded darkie”.

Så nej, varken rasperspektivet eller konfederationsidylliseringen är särskilt smakliga. Och vi kan väl lika gärna slänga in en smula antydan till hustrumisshandel eller i alla fall våldtäkt inom äktenskapet när vi ändå är på g. Trots det tycker jag inte att filmen förtjänar att begravas i de historiska arkiven för att aldrig mer ses igen.

Nota bene: det gör egentligen ingen film. Däremot ska de alltid kunna diskuteras och sättas in i ett historiskt sammanhang. Gone with the Wind ger uttryck för, i vissa delar, problematiska idéer eller ståndpunkter. Både sådana som handlar om en längtan efter en svunnen guldålder (för vissa) och sådana som speglar samtida attityder. Men även om vi skulle utplåna vartenda exemplar av exempelvis Gone with the Wind från jordens yta gör ju inte det att de här idéerna och ståndpunkterna aldrig existerat. Det gör det bara svårare att få syn på dem när de dyker upp igen.

Och trots allt är Gone with the Wind en film som innehåller mer än Ku Klux Klan-kopplingar och mestadels nedvärderande roller för svarta skådespelare. Vid den här titten fastnade jag framför allt för det faktum att filmens mest intressanta roller är dess kvinnor. Till att börja med Vivien Leigh, som trots lite melodrama med ack-och-ve-gester här och var, gör en magnifik rollprestation av en fortfarande lika enigmatisk person. Hennes Scarlett är bortskämd, arrogant, fjollig, traditionell, impulsiv, handlingskraftig, förtvivlad, modig, passionerad, egennyttig och smart. En kvinna som lever enligt två deviser: ”What’s done is done” och ”I’ll think about tomorrow”.

Kontrasten till henne är förstås den kristus-likt goda Melanie Wilkes, spelad av Olivia de Havilland. Här fastnar jag kanske inte riktigt lika mycket för själva rolltolkningen, men rollen i sig är intressant. Ja, Melly är outsägligt, irriterande, kväljande god men får samtidigt inte förfalla till att bli ett blekt mähä. Under filmens gång blir det tydligt att hon också är både stark och smart, bara på ett annat sätt än Scarlett. Och det är ju därför Scarlett sannolikt älskar henne mest av allt, efter sin egen mor.

Till dessa två skulle jag vilja lägga horan med ett hjärta av guld, Ona Munsons Belle Watling. Rhett liknar vid ett tillfälle Belle vid Scarlett, om Scarlett bara hade haft ett hjärta, och det är kanske inte så långt från sanningen. I någon mening har Belle mer integritet och hederskänsla än Scarlett, men den ligger på ett personligt plan och det är också därför de två kvinnorna står på två så olika samhälleliga trappsteg. Plus det faktum att Belle, sitt namn till trots, sannolikt inte var född till att bli en riktig southern belle.

Gone with the Wind torde vara lika känd för sin passionerade kärlekshistoria mellan Leighs Scarlett och Clark Gables Rhett som att vara en film om det amerikanska inbördeskriget och dess konsekvenser för staten Georgia. Tyvärr tycker jag inte att filmens sista tredjedel, när saken är biff mellan Scarlett och Rhett i form av ett lagligt giftermål, är lika intressant som allt som hänt innan. Jag är betydligt mer fascinerad av vår hjältinnas personliga utveckling än jag är av hennes relation till sin tredje make. Därför blir också avslutningen innan filmen gör en paus, den där Scarlett svär vid Gud att hon aldrig mer ska gå hungrig, betydligt mer tillfredsställande än den ”riktiga” avslutningen där hon med glansiga ögon hoppas på att Rhett en dag ska återvända.

Gone with the Wind är en film som i både tankegods och utförande är klurig att förhålla sig till. Jag hoppas emellertid att jag lyckats göra mina tankar kring den så pass tydliga att jag inte framstår som en förhärdad apologet av vare sig slaveri eller systematisk rasism bara för att jag inte är beredd att slänga filmen på den cineastiska sophögen.

8 reaktioner till “Gone with the Wind (1939)”

  1. Jag håller med om det mesta i din välgenomtänkta analys. Kanske alltihop, men jag har inte tänkt igenom allt du skriver, ännu.

    Jag slogs också av att filmen blir sämre mot de avslutande delarna. Det mesta har då redan sagts och rytmen blir ojämnare.

    Det som slog mig allra mest var att filmen är så otroligt modern fast den är så gammal. Riktigt avancerat tempo och filmiskt engagerande, som sagt i alla fall 2/3 av de fyra timmarna. På många sätt en imponerande film.

  2. Tack så mycket, det är en film som inte är helt lätt att förhålla sig till. Men samtidigt imponerande, utan tvekan

  3. Oj denna såg jag sist på VHS i tonåren men den står i dvd-hyllan. Det är just det där med speltiden som gör att man inte lättvindigt sätter sig ned för en titt. Vad jag minns så gillade jag filmen men som du skriver började den gå på tomgång mot slutet.

    Ack och ve gester gillar jag – brukar jag köra dessa själv men de är inte så framgångsrika. Frun tycker jag söka till dramaten vid dessa tillfällen.

    Ang synen på södern och hur färgade behandlas i och utanför filmproduktionen – inte bra men jag kan inte rasa över en film som är så gammal – bara man är medveten om att det inte är ok och att det var andra tider.

  4. @Filmitch: Jag skulle kunna tänka mig att vi som är historiskt intresserade har väldigt svårt att svälja attityden att man på något sätt ska försöka ignorera eller radera sådant som inte rimmar med hur vi tänker och tycker NU. Som du säger, det viktiga är ju att sätta in det i sitt sammanhang och vara medveten om att bara för att folk tänkte och tyckte något DÅ blir inte det per automatik ok. Det handlar om att kunna vara lite nyanserad. Inte alltid så lätt 🙂

  5. Medhåll, även från mig. Första delen, som George Cukor styrde innan han byttes ut, är riktigt bra. Slutfasen är betydligt svajigare. Ändå: en fascinerande film, alltjämt. Vari ligger dess lockelse 2021? Har ingen aning, men jag förmodar att det mest att göra med den liderliga-tuffa-straffade rollfiguren Scarlett att göra. Ikonisk och komplex, minst sagt.

  6. @Henrik: Styrkan ligger väl i att det finns många delar att fördjupa sig i — den episkt svepande berättelsen, det historiska sammanhanget (hur sant eller falskt det nu än må vara), Scarlett som rollfigur, osv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.