Three Moments of an Explosion: Stories (2015)

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

Språket är som vanligt en uppvisning i ekvilibristisk precision. Tajt utan att bli kalt, uttrycksfullt utan att förfalla i blomsterspråk och optimalt funktionsdugligt utan att bli mekaniskt. Det är som ett riktigt bra filmscore, det finns med hela tiden utan att man är riktigt medveten om det men är samtidigt en oundgänglig del av helheten. Att rensa bort det skulle vara som att hugga av armen som Hamlet använder för att hålla upp Yoricks kranium. Aldrig anonymt men heller aldrig något som försöker ta över showen.

För min del har Miévilles författarskap föga förvånande emellertid alltid handlat om kluriga idéer och hur han får dem att interagera i ett händelseförlopp. I de tidigare romanerna jag har läst har han varit inne och gjort sin alldeles egna grej av både new weird-fantasy, sci-fi och noir-deckare. Samma bredd finns också i Three Moments… Från närmast klassisk skräck i ”Säcken” och mer lovecraft-dito i ”The Rabbet” till närmast klassisk fantasy (men från ett lite annorlunda perspektiv) i ”The Buzzard’s Egg”, halsbrytande och makaber pragmatism i ”Dreaded Outcome” samt R.L. Stevenson-vibbar i ”The Design”.

Men nästan oavsett genre rör sig det hela sig i princip alltid kring vad jag skulle vilja karakterisera som Freud-begreppet ”das unheimliche”. Det främmande som på något ogripbart sätt ändå är bekant, alternativt det bekanta som börjar tvära in i det främmande. Miéville är expert på att demaskera och synliggöra det som borde förblivit fördolt, förborgat, hemligt eller förträngt.

I den mån jag kan förstå samlingens 28 olika bidrag är idéerna ofta fortfarande fantastiska, vilket visar sig redan i det första, korta segmentet som också fått ge namn åt titeln – ”Three Moments of an Explosion”. Här droppar Miéville en tidsfördröjningsmekanism som gör att typ extremsportare kan besöka en explosions epicentrum och se hur allt flyger i tusen bitar. Det gäller bara att ta sig ut från sprängzonen innan du själv blir en del av upplevelsen. Supersmart och fantasieggande!

Men sammanhangsmässigt går jag helt bet. Jag försöker exempelvis mappa in bidragens progression i mot de tre explosionsmomenten men det funkar inte något vidare. Insprängt bland novellerna och utkasten finns också tre trailers i skriftlig form, vilka målar upp sekundsnabba och ofta djupt obehagliga potentiella filmer. Jag kan dock inte se att deras placering skapar några tydligt definierade delar. Detsamma gäller de ytterligare fyra bidragen där jag upplever att författaren leker en hel del med formatet, exempelvis ”Syllabus” som är en kortfattad läroplan till kursen ”Humanity, introspection, and debris” vilken innefattar såväl tidsresande, som interplanetära krig, och där examinationen kan genomföras som en ”performative trance”.

Tyvärr blir även de längre bidragen ibland lite väl hemlighetsfulla. Det känns som om Miéville inte velat eller orkat dra sitt koncept eller tankexperiment till någon logisk slutsats utan bara lämnat det hela både halvjäst och halvgräddat. Läsningen av noveller som ”In the Slopes” eller ”Watching God” blir i slutänden lika otillfredsställande som en ofullbordad nysning. Jag får så lite från författaren att jag aldrig slutar jaga efter det där som hela tiden kan anas i ögonvrån och hjärnvindlingarna.

Men sedan finns förstås också små juveler i samlingen, såväl berättelse- som konceptmässigt. Jag älskade den klassiska skräckhistorien ”Säcken” som inbegriper hemsökelser och uråldriga tortyrmetoder. Jag förstod verkligen inte allt i ”After the Festival” men blotta tanken på att kröna några slags moderna karnevalsdrottningar och -kungar med riktiga djurhuvuden var tillräckligt obehaglig. Detsamma gällde de konstruerade djuren i ”Estate” – hjortar med brinnande hornkronor och harar med rakbladsöron. ”The Design”, om en läkarstudent som hittar märkliga ristningar på skelettet hos liket han just dissekerar, ger inte särskilt många förklaringar men funkar tack vare sitt pastisch-format. Den skulle som sagt lika gärna ha kunnat komma från R.L. Stevensons penna eller motsvarande 1800-talsförfattare.

Samlingens favorit blev utan tvekan ”Covehithe” trots att jag inte ens vet hur man uttalar titeln. Men blandningen av Lovecraft och Transformers när sjunkna oljeriggar börjar vandra upp på världens havsstränder var inget mindre än häpnadsväckande innovativ eftersom den samtidigt är så självklar. Mycket hänger förstås på att Miéville tydligt lyckas måla bilden av hur de rostiga, förvridna och sönderfallande riggarna kravlar sig upp på land för att sedan återvända till havsdjupen. De är storslagna och skräckinjagande. Lite som Miéville själv, faktiskt.

Tack vare den ojämna kvaliteten blir helhetsbetyget tyvärr lite mellanmjölkigt men här kan jag nästan garantera att det finns något för alla att glädjas och förundras över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.