Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)
Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.
Självklart kan det inte bli samma upplevelse vid omtittar men jag måste säga att särskilt säsong ett och två fortfarande håller måttet överraskande väl. Om inte annat är Stranger Things en av de få serier där jag inte hoppar över, utan istället lutar mig tillbaka och njuter av, den ganska långa introsekvensen. Redan där sätts själva tonen och stämningen, med den pulserande synthmusiken och karakteristiska Stephen King-fonten.
Men serien bygger dessutom på välberättade historier, rolfigurer som jag engagerar mig ovanligt starkt i (löneförhöjning till den som fört kläckte idén “Om vi skulle se till att Steve Harrington inte blir en skitstövel?”), dito relationer samt härliga rollprestationer. Fortfarande gillar jag skarpt Winona Ryder (who would have thought?!), David Harbour, Millie Bobby Brown och Matthew Modine. När Brown får kliva fram för att utverka sina telekinetiska krafter ger det mig samma ilning som när Ellen Ripley kommer igen i Aliens.
Seriens influenser är välkända, där ett extra tillägg i säsong tre torde vara en oerhört tydlig Invasion of the Body Snatchers-vinkel. Kryddad med två rejäla skopor vardera av Red Dawn och The Thing. Fortfarande påminner ettan och två mest om E.T. och Firestarter.
Sett till effekter och musik är det uppenbart att Duffer-bröderna successivt fått mer och mer kosing, vilket jag på ett sätt kan tycka är lite synd eftersom säsong ett med all önskvärd tydlighet visade att det gick att klara sig alldeles utmärkt utan bisarra mängder CGI och ett 80-talsbulemiskt soundtrack. Vid pass säsong tre tycker jag också att man till viss del förstör sin egen dittills fina balansgång mellan allvar, humor, action, mystik och spänning. Många av de här elementen blir då mer överdrivna, vilket innebär att lindansaren tenderar att tippa åt än det ena, än det andra hållet. Samma vingeltendenser drabbar även rollfigurer och innebördes relationer.
Men även om denna än så länge sista säsong inte håller riktigt samma klass som de två övriga är det ändå en närmast obegripligt stark samling avsnitt, som dessutom tål att ses om. Flera gånger. Skit i att slå de där 20-sidiga tärningarna för att se om chansningen går hem, bara att sätta igång och mata monster och 80-tal.
Dracula (2020, 1 säsong och 3 avsnitt)
Ännu en klassiker-adaption från skaparna av Sherlock? Jomen, jag tackar, bara att köra igång. Nå, nu är ju Bram Stokers dukumentroman en helt annan förlaga än Arthur Conan Doyles kluriga novellsamlingar så det är förstås inte särskilt förvånande att Dracula också är en ganska annorlunda serie innehålls- och berättelsemässigt än Sherlock.
Mitt intryck är att vart och ett av avsnitten successivt rör sig allt längre från förlagan och allt närmare nutiden. Många av förändringarna och uppdateringarna är roliga och smarta men det är möjligt att Bram Stokers roman sätter upp lite för strikta ramar för historien. För när sista ordet är sagt känner jag mig inte särskilt tillfreds — andra avsnittet blev lite av en transportsträcka (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) medan tredje avsnittet hade svårt att hinna med att säga allt det ville säga. Å andra sidan hade det andra avsnittet seriens absolut klurigaste titel.
Det första avsnittet är alltså utan tvekan det bästa rent innehållsmässigt och innehåller dessutom Dolly Wells bästa rollprestation som syster Agatha Van Helsing. Hon flankeras av dansken Claes Bang, som i mina ögon gör en riktigt bra Dracula — kosmopolitiskt polerad, kaxigt hotfull och smeksamt övertalande i ett och samma paket. I övrigt tror jag att Dracula lider en smula av att varje avsnitt innehåller helt nytt, och ganska stort, persongalleri.
Det känns som om Dracula slutade vara en snackis på Netflix ganska omgående och i mina ögon finns det flera bidragande orsaker till det. Helt ok knappa fem timmar underhållning men absolut inte i nivå med Sherlock.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Min familj gillar Stranger things. Jag hänger med en stund, så länge introsekvensen spelar. Resten är inte så mycket för mig. Men familjen ser den med spänning.
Att BBC ger sig på Draculahistorierna borde kunna ge utdelning men jag har tycker att BBC har skjutit sig själva i sank under senare år med deras genompolitiserade propagandasmörja som i bästa fall kallas ”omtolkningar” av klassiska romaner och noveller. Denna nytolkning kommer jag nog inte att bry mig om.
Nej, det låter inte som om Dracula skulle vara något för din del. Själv tyckte jag som sagt mycket om Sherlock så jag är inte beredd att helt räkna bort BBC än på ett tag
Stranger things är mysig – själv gillade jag s01 o s03 bäst. Tvåan kändes lite som en upprepning av s01.
Dracula vart jag inte så avig mot till skillnad mot vad många tyckte men den blev allt sämre för var episod som gick. Den först delen var bäst. Bang var dock mkt bra som Dracula
@Filmitch: En upprepning av ettan är ändå bättre än Steve Harrington i sjömanskostym 🙂 Och ja, Dracula tappade greppet en smula när man började röra sig allt för långt bort från förlagan