Terror (1978)

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Och mer skumma saker är på ingång. Under en fest i James hus får en av deltagarna för sig att det väl skulle vara festligt att hypnotisera Ann. Men det går inte att väcka henne ur transen innan hon grabbat tag i svärdet och gjort ett utfall mot sin kusin (som själv verkar vara lätt hypnotiserad). Förvirrad och hysterisk rusar hon ut från festen. Lite senare ska en annan av festdeltagarna gå hem men hon kommer inte långt innan en mystisk figur med en stor kniv börjar jaga henne genom skogen och snart sitter hon fastnaglad vid ett träd.

Medan Ann beter sig allt märkligare och mer fientligt på pensionatet där hon bor är James stressad över vad polisen skulle säga om de fick reda på att han hyr ut studion till en porregissör som håller på att spela in filmen Bathtime With Brenda. Av någon anledning verkar han tro att lagens långa arm skulle sätta denna verksamhet i samband med morden som börjat hemsöka hans och Anns innersta krets.

Så, redan på Terrors Wikipedia-sida står det svart på vitt varför Terror är den förvirrade produkt jag just tagit mig igenom. Den lika prosaiska som ödesdigra förklaringen är att regissören Norman J. Warren hade lite cash över från sin förra film, Satan’s Slave, och i samma veva blev helt tagen av Dario Argentos Suspiria. Han gjorde en lista på alla coola scener han skulle vilja ha med i sin nya film och gav manusförfattaren David McGillivray i uppdrag att hitta på en historia där de passar in.

Spoiler alert: stackars McGillivray gjorde säkert så gott han kunde men medan Terror förvisso har någon form av historia har den också en massa scener som inte alls lirar ihop med denna historia. Utöver det har vi en rollfigur som från början skulle ha varit med i betydligt högre utsträckning men som fick ersättas av en helt annan rollfigur när skådisen Michael Craze tidigt under inspelningen drabbades av ett epileptiskt anfall. Plus två ytterligare kvinnoroller som inte alls skulle ha varit med från början men där skådisarna imponerade så stort under sina provspelningar att de klämdes in i produkten i alla fall.

Till saken hör sannolikt också att Warren knappast när någon Argento, vare sig det handlar om visuell ambition, handlag med kameran eller stämning. Det finns för all del vissa scener eller sekvenser i Terror som inte är fullkomligt usla. Men de delar inget sammanhang med varandra och blir därför ofta bara märkliga eller kvarstår som frågetecken, snarare än skrämmande. Ett stort misstag är att Warren (eller McGillivray) inte kunnat bestämma sig för om man ska göra en övernaturlig häxskräckis med inslag av besatthet eller en mer giallobetonad sak med svarta handskar och blänkande knivar.

Upplägget med en familjeförbannelse funkar inte heller så bra eftersom 90% av alla dödsfall drabbar andra än James och Ann, inte sällan av högst oklar anledning. I mina ögon finns det antydan till ganska många idéer som nog skulle ha kunnat funka om team Warren/McGillivray lagt sig vinn om att utveckla dem lite bättre. Exempelvis ges det en aning om att förbannelsen kanske, möjligtvis, eventuellt orsakar (nästan) allt glas hemma hos James att krackelera. En subtil och bra effekt om det inte hade varit för att den drar förbi som plastpåse i vinden för att aldrig mer komma tillbaka eller hänvisas till.

De mordiska slutresultaten är nog så blodiga men vi får egentligen inte se så värst mycket in action, oftare handlar det om suggestion via klippning och mängder med fejkblod samt skrikande kvinns. Då bjussar Warren på desto mer sleaze vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att hans två filmer innan Satan’s Slave var porrisarna Her Private Hell och Loving Feeling. Därför dyker det upp full frontal bush på Anns strippklubb vilket var lite överraskande, van vid pryda amerikaner som man ju är.

Nej, särskilt mycket terror bjuder inte Terror på, sin titel till trots. Som ett rätt unikt exempel för brittisk filmindustri kanske den ändå kan vara värd att söka upp eftersom den trots allt gjordes helt oberoende av någon studio. Terror torde kunna ses som en film som adderar blod och sex till Hammer- och Amicus-arvet samt en viss urbanitet och färgglad exploitationanda till Tigon-arvet.