Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.

Fast det där sista är inte riktigt sant. Josh och Cornelia kommer i kontakt med de 20 år yngre Jamie och Darby, vilka hyllar ”authenticity” och högaktar allt det där som vi 70-talister växte upp med. Varför använda Spotify när man kan skaffa sig oändliga hyllmeter med vinylskivor? Varför köpa ett skrivbord på IKEA när man kan göra ett själv? Varför använda dator när världen fortfarande innehåller fullt fungerande skrivmaskiner? Och måste man verkligen kolla upp allt man inte kommer på direkt på mobilen? (Svar: ja, det måste man absolut…)

Lika bra att följa upp Frances Ha med ytterligare en Baumbach-film och den här gången gick det mycket bättre, antagligen för att While We’re Young (i likhet med Marriage Story) innehåller mer av en historia eller tydlig händelseutveckling. I fallet While… bjussar Baumbach faktiskt på en riktigt matig berättelse som på ett snyggt sätt knyter ihop filmens teman: dödsångest, åldersnojja, generationsklyftor, objektivitet, sanning och historieberättande.

Två saker tycker jag dock att filmen misslyckas med. Nog för att Ben Stillers nojjor är intressanta och drivande för filmen, särskilt hur han under nästan tio år begravt sig i sitt filmprojekt. Om inte annat blir det dråpligt när han orerar över sin films teman (den ska vara både materialistisk och intellektuell – ”It’s really about America!”) eller försöker motivera varför han samlat på sig nästan 100 intervjutimmar med en professor som ärligt talat är oerhört trist att lyssna på. Filmen blir för honom en ursäkt att ta till i alla lägen, oavsett om det handlar om att inte kunna göra den där spontanresan till Paris, förklara varför han reducerat sig själv till att bara vara allvarstyngd, alternativt föraktfull, eller faktiskt blotta sig så mycket som en färdig film kräver.

Den som blir lidande av både det projektet och filmens fokus på det är Cornelia, spelad av Naomi Watts. Watts är en alldeles för bra skådis för att kastas bort i en roll som inte får vara så mycket mer än Ben Stillers sparringpartner. Hur hon egentligen känner inför exempelvis sitt arbete som filmproducent får vi aldrig veta. Hon ekar sin makes åldersnojja och påstådda tillfredsställelse över att aldrig ha skaffat barn men hon får sedan aldrig en chans att ändra eller nyansera de här åsikterna under filmens gång.

Baumbach håller ett fast grepp om While… ända fram till de allra sista minutrarna där han i alla fall tappar mig helt. Är det lag på att ett 40+-pars acceptans av sin ålder måste symboliseras eller krönas av ett barn? Är det verkligen omöjligt för ett sådant par att umgås med jämnåriga vänner och bekanta utan att ha föräldraskapet som förenar dem? Det framstår för mig i så fall som ett oerhört tröstlöst slut. Jag blir heller inte riktigt klar över motsättningen (så framstår det i alla fall i mina ögon) mellan inledningens citat som handlar om att våga släppa in ungdomen i sitt liv och avslutningen som snarare verkar vilja konstatera att generationsgapet är omöjligt att överbrygga.

Som om detta inte vore nog faller Baumbach dessutom för frestelsen att försöka klämma in lite teknologiskepsis eller kanske till och med -skräck i de sista sekunderna, vilket också tog ifrån den övriga filmen en del av dess genomslag.

Men förutom de här två invändningarna var jag avgjort underhållen av While… Adam Driver i rollen som Jamie är bra på att spela pretentiös hipster-fjant med en lätt slemmig vajb och det är nästan så att Amanda Seyfrieds Darby får mer av en karaktärsutveckling än Naomi Watts föräras med. Baumbach gör många pricksäkra iakttagelser om vuxenhet som kanske är något mer allmängiltiga än de han gör om kulturdiskussionen på mitten av 10-talet. Även om de är precis lika pricksäkra.