Paterson (2016)

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Nähä, inte det? Ok, så här då… En dag bordas Patersons buss av en muffinsförsäljare som för att fira sin yngsta dotters födelse åker med i bussen hela dagen och bjuder alla på muffins. Härligt, va?!

Eller vet ni vad? En dag går Patersons buss sönder på ett kapitalt odramatiskat vis. Han måste låna en telefon av en av sina passagerare för att ringa efter bärgning och ersättningsbuss. The end.

Jag hade gärna sett den där första filmen och det har jag ju också gjort. Flera gånger till och med, även om busschaffisen i det fallet är Sandra Bullock. Jag hade till och med kunna tänka mig att se den där andra filmen. Men nu snackar vi Jim Jarmusch och jag är därmed fast med den sista filmen.

Ett välkänt amerikanskt ordspråk lyder ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me”. Nu har jag blivit ”lurad” av Jarmusch en, två…sex gånger, så exakt hur mycket bör jag skämmas? Redan det i sig är en intressantare fråga att kontemplera än Paterson.

Men ok, jag ska försöka vara rättvis. Paterson är exempelvis inte provocerande eller ens irriterande pretentiös. Jag skulle möjligt kunna tänka mig att Jarmusch försökt skapa en film som i någon mening ska efterlikna den poesi som Paterson funderar på och skriver under sina chaffisskift. Lite mållöst, lite drömskt, lite repetitivt. Tyvärr får Paterson mig att med kraft inse att jag hellre läser mig till min egen poesi-upplevelse än ser den genom Jarmusch lins. Jag borde väl vid det här laget ha förlikat mig med att inget någonsin händer i en Jarmusch-film men i fallet Paterson får jag heller ingen som helst anledning till varför jag ska engagera mig i Patersons fullkomligt oremarkabla vardagslunk.

Vardagslunk behöver i sig inte vara ofilmbart men när den kombineras med en Adam Driver i huvudrollen, vilken synes vara ett tuppfjät bort från uttryckslös klinisk depression blir det en ganska intetsägande historia. Jarmusch ger publiken en tummetott när det enda som verkat stå mellan Paterson och psyket försvinner, men efter ett par timmar har vår huvudperson av allt att döma hittat sin vardagslunkiga jämnvikt igen.

Adam Drivers Paterson kan dock inte vara fullkomligt renons på sociala färdigheter eftersom han lever tillsammans med Laura, spelad av iranska Golshifteh Farahani (som i förbigående sagt är typ 9 856 gånger för snygg för honom). Han menar på att hon förstår honom. I mina ögon skulle det lika gärna kunna handla om att hon trivs ganska bra med en person som inte verkar kräva något mer än frukostflingor och en lite lugn och ro med sin anteckningsbok för egen del, samtidigt som han ger henne outtömlig bekräftelse och support i vilka drömmar hon än må ha för tillfället. Muffinsbageri ena dagen, countrysångerska nästa (hon har aldrig tagit i ett instrument, ifall ni undrar). Huruvida hon har något jobb är högst oklart, den enda vi får se är hur hon evighetspiffar deras lilla hus med gardiner och duschdraperier samt sig själv med nya klänningar, allt egenhändigt målade. Tjänar hon några pengar på detta ”konstnärsskap”? Även det högst oklart, men med tanke på att hon blir själaglad för knappa 300 intjänade muffinsdollars från Bondens marknad skulle jag gissa på ”nej”.

Jag ser naturligtvis att Paterson inte är gjord av en amatör, utan en filmskapare som vet vad han vill. Kruxet är bara att det Jarmusch vill, har jag hittills aldrig varit intresserad av. Och nu är det kanske dags att ge upp den här till synes futila kampen? Acceptera att jag aldrig kommer att fatta grejen med just Jim Jarmusch? Om inte annat måste jag ju försöka bevisa att jag inte är hur lättlurad som helst.