Onward (2020)

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!