I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

Trots det fortsätter den vetenskapliga expeditionen som leds av Dr. Alan Fournier med sitt uppdrag att hitta en lösning på mysteriet som i nuläget ser ut att vara på väg utrota hela mänskligheten. Det bepansrade rullande laboratoriet som döpts till Rosalie Franklin har allt efter resans gång blivit en likaledes rullande krutdurk av motsättningar mellan forskarna och militärerna som är med för att beskydda dem.

Med på färden är också Stephen Graves, till mångas mer eller mindre uttalade missnöje. Han uppfattas som en märklig ung man, svår i sociala sammanhang och håller sig gärna för sig själv. Men det är också Stephen som under ett rekognoseringsuppdrag upptäcker en anomali i mönstret av hungries. En flicka som av allt att döma inte är en ”vanlig” människa men som heller inte uppvisar de beteenden man kommit att förvänta sig av de infekterade kannibalerna. Stephen blir som besatt av att försöka förstå vad det är han har sett och hur han skulle kunna kommunicera med flickan.

Eftersom jag tyckte så pass bra om Careys The Girl with All the Gifts (både bok och film) blev jag förstås eld och lågor när jag förstod att han skrivit ytterligare en roman. Jag köpte The Boy On the Bridge helt i blindo men det visade sig som synes att den utspelas i samma apokalyptiska och smittade värld som den där vi träffade Melanie, miss Justineau och de andra. Det förekommer till och med en snabb blinkning med en referens till Caroline Caldwell, vilken konkurrerade med Dr. Fournier om platsen som vetenskaplig ledare för expeditionen.

En prequel alltså, vilket innebär att Carey i någon mån släppt de existentialistiska frågeställningarna om överlevnad kontra liv. Eftersom vi inte heller får Melanies perspektiv saknas dessutom den tydliga identitetskonflikten som låg hos henne, i egenskap av en medveten och intelligent hungry.

Tyvärr upplever jag att Carey inte haft så mycket att ersätta detta med i fallet The Boy… Huvudkonflikten ligger inledningsvis till synes mellan forskarna å ena sidan och militärerna å den andra. Lite för välbekant i zombie-genren skulle jag säga, särskilt som Carey inte gör så mycket med den. Liksom i The Girl… berättas historien ur flera personliga perspektiv, men även om olika personer förstås får fundera på olika saker tycker jag att författaren inte den här gången heller lyckats skapa olika röster. Enbart av ton och känsla går det inte att utläsa vems tankar och upplevelser jag får följa för tillfället.

Jag tror inte att The Boy… är särskilt mycket mer actionspäckad än sin kvinnliga föregångare, så den största skillnaden är kanske att det här finns något av ett mysterium i de där barn-hungries som läsaren ju redan är bekant med från The Girl… Sedan får kanske också de olika personerna fundera lite mer på vad som ligger till grund för att man handlar på ett visst sätt men det blev oturligt nog aldrig tillräckligt intressant.

The Boy… är inte illa skriven men för min del lyckades Carey inte göra tillräckligt mycket nytt av sitt briljanta koncept som jag tyckte var det absolut mest spännande med The Girl… Jag skulle också säga att förlusten av Melanie, både som koncept och person, är kännbar. Ingen av de nya medspelarna i The Boy… gör mig lika nyfiken och engagerad.

Möjligen skulle jag rekommendera att man faktiskt läser denna prequel innan The Girl…, då kanske den får mer egenvärde och spänning? Men då skulle man kanske också behöva lite mer bakgrund till själva smittan och hur den fungerar, vilket ju Caroline Caldwell lägger ut texten om i The Girl… Och så skulle man behöva hoppa över en epilog som annars blir en stor, fet spoiler för The Girl…