Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.

Men Anne och Nicholas mamma Grace har inget tålamod med dotterns påhitt, inte heller med Annes allt mer påtagliga upproriskhet. Anne påstår helt fräckt att hon kanske inte tror på allt som står i bibeln, att hon skulle föredra att ljuga om sin kristna tro för att rädda sitt eget liv och, värst av allt, ljuger sin egen mor rakt upp i ansiktet genom att påstå att det är inkräktarna som öppnar dörrar och gör oljud i det stora huset.

The Others är en rysare i klassiskt victoriansk och gotisk tappning (även om den utspelas 1945) som det snackas förvånansvärt lite om nu för tiden. Jag tänker jämfört med exempelvis Shyamalans The Sixth Sense (som kom ett par år innan). Efter att ha börjat lyssna på den utmärkta podden The Evolution of Horror fick jag en välbehövlig spark i baken att äntligen ta mig för att se om The Others. Trots att detta blev den första omtitten sedan den gick på bio mindes jag fortfarande både känslan och de stora dragen, vilket brukar borga för kvalitet.

Omtitt innebär dock att en del av spänningen går förlorad. Jag kan inte blunda för att The Others tyvärr tappar lite av nerven, när jag vet var den i slutänden kommer att landa. Å andra sidan finns fortfarande alla möjligheter att njuta av ett i den närmaste fläckfritt utförande; från regi, manus och musik av spanjoren Alejandro Amenábar, till skådisprestationerna från främst Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Alalkina Mann och James Bentley.

Upptakten sätter tonen av en saga men lyfter samtidigt fram det religiösa perspektivet, vilket starkt präglar den strama Grace Stewart. Förtexterna lånar från det victorianska med sina pennteckningar à la John Leech & Co, samtidigt som de ger en föraning av som komma skall med belysningen från det fladdrande lampskenet. Och så tonar det magnifika boningshuset fram (Palacio de los Hornillos, beläget i norra Spanien av alla ställen), omsvept av en dimma som aldrig ska komma att lätta. Dimman är ett enkelt men elegant sätt att förstärka intrycket av att Grace och hennes barn är helt avskärmade från den övriga världen, ett faktum som understryks av att huset saknar såväl telefon som elektricitet.

Däremot är de inte helt ensamma. Själva historien startar med att tre tjänstefolk knackar på dörren och ber om jobb, vilket råkar vara mer än lägligt eftersom de förra tjänarna försvann utan ett spår. Misstänksamt lägligt visar det sig snart eftersom Grace upptäcker att annonsen hon trodde att hon satt in i tidningen aldrig skickades iväg. Så hur visste Bertha Mills och de andra två att Grace behövde hjälp?

Amenábar balanserar hela tiden delikat mellan olika teman och tänkbara förklaringsmodeller. Årtalet antyder ett närliggande krigstrauma och pappa Charles är också mycket riktigt frånvarande. Samtidigt finns antydningar om att allt kanske inte var fullskalig tomtebolycka mellan Grace och Charles så länge han var tillsammans med sin familj. Här finns alltså ett icke föraktligt mått av sorg hos Grace, vilket kan förklara hennes inledningsvis stenhårt kontrollerade fasad. Sorg, eller kanske snarare outhärdlig oro (gränsande mot galenskap), färgar också hennes förhållande till sina barn. Inte minst eftersom de är svårt allergiska mot solljus och måste vistas i ständigt halvmörker. En dörr på glänt eller fråndragna gardiner kan innebära döden inom ett par minuter. Sedan har vi ju den stora frågan om vad som egentligen pågår i huset.

Och vem är egentligen ansvarig för underligheterna? Den gåtfulla Bertha Mills, den upproriska Anne, Graces egen ruvande galenskap? Eller är huset verkligen hemsökt av en grupp inkräktare och är de i så fall vänligt eller fientligt inställda?

Trots att jag som sagt visste vartåt det barkade upptäckte jag till min glädje att The Others fortfarande uppvisar ett välgjord och skickligt utfört hantverk. Skulle jag bli extremt konspiratorisk skulle jag kanske börja fundera på om en anledning till att Amenábars film tycks ha fått finna sig i att sitta i baksätet i förhållande till Shyamalans spökfilm är att den innehåller tre oerhört starka kvinnliga rolltolkningar från Kidman, Flanagan och Mann men däremot inga manliga dito. Jämfört då med surrogat-far-och-son-relationen mellan Bruce Willis och Haley Joel Osment.

Nej, det finns säkert andra anledningar till ojämlikheten. Men hur underhållande The Sixth Sense nu än är tycker jag allt att The Others också förtjänar ett par uppskattande blickar i backspegeln.