Marguerite (2015)

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Marguerite Dumont sjunger nämligen inte riktigt så bra som hon själv tror. Faktum är att man skulle kunna lika hennes röst vid ljuden som kommer från ett torterat rådjur om det inte vore för att rådjuret sannolikt skulle besitta både kraftigare och mer tonsäkra röstresurser än Marguerite Dumont. Emellertid är baronessans självbedrägeri i någon mån förståeligt eftersom hela hennes omgivning deltar i det. Hennes vänner och bekanta applåderar handflatorna blodiga efter alla hennes uppträdanden och Georges (i maskopi med trotjänaren Madelbos) ser till att hon överöses med blomsterarrangemang från otaliga ”beundrare”.

Men vid just den här tillställningen har två katter smugit sig in bland hermelinerna – journalisten och författaren Lucien Beaumont samt den avantgardistiske konstnären Kyrill von Priest. Lucien fångar Marguerites intresse genom att skriva en glödande recension om uppträdandet och Kyrill lyckas därefter övertala henne att uppträda inför publik under någon slags kaosartad och obegriplig performance art-tillställning. Dessa två verkar vara de enda som inte bara ser det löjeväckande i Marguerites sångfågelsfladdrande, utan istället något beundransvärt och autentiskt. Jag föreställer mig att särskilt Kyrill förhåller sig till Marguerite ungefär som Filip Hammar gör till Hasse P.

Haken är dock att Kyrills tilltag ger Marguerite blodad tand och gör henne fast besluten att än en gång uppträda inför en allmän publik.

Hur orättvist det än kan verka gissar jag att sanna historien om societetskvinnan Florence Foster Jenkins är mer välkänd genom den amerikanska filmen med samma namn, trots att den kom ett år efter Marguerite. I och för sig kanske inte så förvånande eftersom en Oscars-nominering för Meryl Streep i huvudrollen smäller högre än en César-vinst i dito kategori för Catherine Frot i allmänhetens ögon. Och orättvise-diskussionen är i någon mening ändå bara hårklyverier eftersom det redan 2005 skrevs en pjäs om Florence, Glorious!

Jag blev oväntat förtjust i den amerikanska versionen och det är möjligt att Marguerite led en smula av att jag visste vad som komma skulle. För medan Catherine Frot säkert var värd den där César-vinsten (hon gör verkligen en mycket bra prestation som den ömkansvärda men samtidigt värdiga Marguerite Dumont) tycker jag att den franska filmen som helhet inte var lika tonsäker som jag hade önskat (om skämtet tillåts).

För min del blir det exempelvis aldrig riktigt tydligt vad det är som faktiskt orsakar Georges slutliga omvändelse. Eller varför Madelbros agerar som han gör i slutet av filmen. Marguerite präglas i mina ögon av en generell melankoli, vilken inte riktigt gifter sig med de mer humoristiska elementen även om de senare är rejält nedtonade. Men det största problemet är nog att jag helt enkelt upplevde den rent faktiska händelseutvecklingen runt Marguerite som något tunn. Det förekommer fragment av allt det som pågick i Frankrike vid den här tiden och det tror jag hade kunna tjäna på att lyftas fram i förgrunden istället för att, som nu, bara få vara en fond. Det hade kunnat vara intressant att låta Marguerite vara ingången till en mer rejäl djupdykning i en anarkistisk konstscen, jazzklubbar, drogliberalism och sexuell lössläppthet. Alternativt göra något mer av de psykologiska antydningarna att den olyckliga baronessan under alla år av sjungande egentligen ägnat sig åt en avancerad form av självskadebeteende.

Nej, den här påfågelsskapelsen är förvisso vacker att se på, välgjord på alla sätt och vis, men den lyckas inte landa riktigt rätt efter sin något vingliga flygtur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: