Les diaboliques (1955)

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Michel är generös med såväl älskog som knytnävar mot bägge kvinnorna, vilka dessutom är helt införstådda med att Michel utnyttjar dem bägge. Christina är nämligen vid stadd kassa och är den som egentligen äger skolan (vilken Michel helst vill sälja för en fin vinst). Hon är dessutom föredetta nunna, så en skilsmässa från sin otrogne och girige make är inte att tänka på.

Men en man kan inte vara hur elak som helst utan att det biter honom i arslet förr eller senare. Särskilt inte i förhållande till en så pass handlingskraftig dam som Nicole. Hon har lyckats övertyga Christina om att det bästa för dem bägge är att göra sig av med Michel. Trots Christinas lama invändningar genomför de därefter planen såsom var tänkt.

Eller förresten, såsom det nästan var tänkt. Allt går som planerat fram tills dess att de välter ned en redan död Michel i skolans orimligt algbevuxna simbassäng. Men när bassängen sedan töms av skolans vaktmästare ligger det ingen kropp på botten. Christina och Nicole börjar därefter få det ena illavarslande tecknet efter det andra på att Michel tycks ha återvänt från de döda.

Les diaboliques är något av en klassiker som stått länge i hyllan och väntat. Tyvärr var incitamentet att köpa filmen till att börja med orsakat av att jag hade vaga minnen från en olycksalig 90-talsremake med Isabelle Adjani, Sharon Stone och Chazz Palminteri. ”Tyvärr” innebär i det här sammanhanget att jag började hysa misstankar om den ”överraskande” upplösningen långt innan den ägde rum. Det ska också sägas att det inte är första gången man ser den typen av vändning i filmhistorien, vi fick flera exempel på det i 2019 års brittiska Halloween-tema.

Därmed försvinner förstås en del av spänningen från filmen när särskilt Christina (anfäktad av ett utmattande hjärtproblem) konfronteras med allt för tydliga påminnelser om skulden hon har i sin makens bortgång. Om han nu är död, vill säga. Behållningen som kvarstår ligger därför till stor del i relationen mellan Simone Signorets Nicole och Véra Clouzots Christina.

Les diaboliques kan knappast kallas särskilt subtil i sina ansträngningar att signalera de olika kvinnornas utstrålning och personligheter. I princip allt som hänger ihop med den stenhårda Nicole är manligt kodat, från hennes kortklippta blonda hår och strama dräkter till hennes cigaretter. Kontrasten till den flickaktiga Christina kunde inte vara större. Hon är som sagt inte bara kvinnligt kodad, utan dessutom som ett barn i förhållande till makens älskarinna med håret i flätor, fluffiga kjolar och volangprydda nattlinnen.

Det finns en antydan till kärleksförhållande mellan de två men jag uppfattar att det främst ligger hos Nicole medan Christina slår hennes ömhetsbetygelser ifrån sig med samma emfas som skuldkänslorna över mordet på maken. Kvinnorna har format en enad front gentemot den våldsamme Michel (spelad av Paul Meurisse) men det är en bräcklig fasad som krackelerar i samma sekund som saker börjar gå åt pipsvängen och bägge hotar den andre med att hon kommer att ringa till polisen.

Nu blir polisen aldrig formellt inblandad, däremot har manuset (bland annat författat av regissören Henri-Georges Clouzot) valt att plocka in en oerhört obehaglig pensionerad kommissarie vid namn Alfred Fichet (spelad av Charles Vanel). Jag har ingen aning om det var meningen att publiken skulle uppfatta honom som super-creepy men det är helt klart så han framstår. Han mer eller mindre tvingar sig på den upprivna Christina, där det hela slutar med att han sitter och tittar på henne när hon sover (med argumentet ”Jag skulle rapportera mina slutsatser för er, men ni sov”).

Filmen avslutas ganska underhållande, med en uppmaning till publiken att inte vara ”diabolique” och avslöja upplösningen. Tyvärr hade jag ju redan gått i den fällan med mitt remake-misstag. Därmed blev originalet inte riktigt den helhetsupplevelse som jag förstått att andra har haft i dess sällskap. Det känns som om jag ofta konstaterat detta med mina senaste filmer, men jag tror faktiskt att Les diaboliques kan komma att vinna på återtittar eftersom den är en otvetydigt välgjord film. Den som lever får se.

 

(fö samma betyg som jag gav till remaken när det begav sig)

Dagens postning är på förekommen anledning från Shiny-podden som tog upp Les diaboliques i samband med diskussionen om Alfred Hitchcocks Vertigo. Den har jag redan skrivit om. Henke har även skrivit en revy om dagens franska film på sin blogg Fripps filmrevyer.