alt. titel: I väntan på terapeuten, Toc Toc – Eine obsessiv unterhaltsame Komödie

Knackelibang på dörren!
Vem där?
Toc!
Vilken Toc då?
Toc Toc!

Det är kanske inte längre så många som har någon relation till Povel Ramel-visan från 1956 prarafraserad ovan (vilken han dock översatt en gång förut, då med titeln Bang Bang Bang – Vem där?). Originalet, från 1936, anknyter till ett begrepp som sannolikt är mer välbekant – Knock, Knock Jokes.

”Knock” på spanska blir ”toc”, som av en ren händelse också är förkortning av trastornos obsesivo-compulsivos. Alltså OCD eller tvångssyndrom på ren svenska. Det är också det alla sex patienterna har i någon form, vilka samlats i den världskände Dr. Palmeros väntrum. Det dröjer inte särskilt länge innan de inser att de av misstag fått exakt samma mottagningstid och tusan vet hur de skulle ha löst det om psykologen verkligen funnits på plats i sin mottagning.

Men den bastanta receptionisten meddelar att Dr. Palmero tyvärr blivit försenad på väg från London och då alla fått vänta dryga året på att få sin tid är ingen särskilt sugen på att gå hem i första taget. Så när de ändå sitter där, kan de väl åtminstone presentera sig själva och sina tvång för varandra?

Redan under filmens allra första minutrar, när vi pö om pö får bekanta oss med protagonisterna, görs det tydligt att Toc Toc ämnar ta sig an ämnet psykisk ohälsa med humor. Laboratorieassistenten Blanca har bacillskräck, Federico har Tourettes, taxichaffisen Emilio har mundiarré och kan inte sluta räkna allt från bussar till spermier i huvudet, Otto måste ha allt minutiöst symmetriskt medan Ana Maria kan knappt lämna lägenheten för rädslan att glömma nycklarna. Eller att stänga av gasen. Eller vattnet. Eller skruva på locket till kakburken. Det enda mysteriet, inledningsvis, är vilket tvång som anfäktar peppiga gyminstruktören Lili.

Kanske är det Toc Tocs tydligt komiska anslag som gör att, även om jag inte läst på i förväg, det räcker med att se både Blanca och Federico i tydlig väntan på en och samma helare för att ana vartåt konceptet ska barka. I det påminner den som synes en hel del om Lisa Langseths Hotell från 2013, det vill säga en grupp människor som bestämmer sig för att försöka bota sig själva, fast tillsammans.

Hotell är dock en betydligt allvarliga historia än Toc Toc, vilken trots goda föresatser sannolikt behandlar tvång (en åkomma med ganska allvarliga konsekvenser om jag förstått saken rätt) en smula lättsinnigt. Samtidigt har jag ingen aning om hur pass öppet man pratar om psykisk ohälsa i Spanien, kanske spränger Toc Toc i det avseendet många gränser? För på det hela taget förfaller den inte i enbart lyteskomik och det görs en tydlig poäng av att allas tvång hindrar dem från att leva normala liv. Faktiskt ofta hindrar dem från att ha ett liv överhuvudtaget, särskilt ett socialt sådant. Därför tycker jag att Toc Toc ändå avslutas på ett rätt snyggt sätt där fokus ligger på det potentiellt välgörande i att få ingå i ett mänskligt sammanhang där man inte behöver förställa sig eller be om ursäkt.

Men man måste som sagt vara beredd på att Toc Toc i första hand är en film som försöker se det humoristiska i att olika tvångshandlingar och -tankar krockar med varandra. Det kommer inte heller som någon större överraskning att manuset bygger på en fransk pjäs, ety allt utspelas på Dr. Palmeros psykologmottagning. En del av skådespeleriet är också typiskt kammarspelsteatraliskt. Rollistan verkar bestå av en del spanska TV-skådisar, kompletterade med argentinaren Oscar Martinez (som vi känner igen från Wild Tales) samt kvinnan med den oförlikneliga näsan, Rossy de Palma.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag storskrattade under titten på Toc Toc. Samtidigt var filmen på det hela taget ganska trivsam och framförd i en genuin snällisanda. Hur Dr. Palmero däremot kunnat fortsätta med sin verksamhet i dagens informations-hektiska samhälle ska man däremot kanske inte fundera så mycket över.

Tack för titten måste förstås gå till podden Snacka om film! som plockade upp Toc Toc till mars månad i sin färd film-världen runt.