alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Å andra sidan hinner allt förändras på samma tid. Familjen Banks består numera av syskonen Jane och Michael samt Michaels tre barn, Annabel, John och Georgie. Barnens mamma, Katie (döpt efter originalets Katie Nanna?), har gått bort och för att fixa det ekonomiska har Michael tagit ett lån hos sin egen bank. Men han är så pass virrig att det är ett under att han ens lyckats behålla sitt vanliga jobb (egentligen ville han bli konstnär) och har givetvis glömt bort att sköta avbetalningarna. Och eftersom England numera befinner sig i ekonomisk kris är det inte tal om att få förlängning på lånet. Istället har Michael och Jane en vecka på sig att kunna betala av hela lånet, annars kommer Fidelity Fiduciary Bank, med direktören William ”Weatherall” Wilkins i spetsen, att behålla deras hus.

Med tanke på att jag håller 1964 års Mary Poppins för en av världens bästa musikaler skulle jag lätt ha kunnat gå in i Mary Poppins Returns med extremt misstänksamma glasögon på näsan. Beredd att hata allt och alla för att det inte var den klassiska Disneyfilmen. Men av någon anledning kändes det helt ok med en ny upptakt, tillsammans med gatumusikanten och sotaren Berts ersättare, lykttändaren Jack. Och spektaklet fortsätter överraskande nog att kännas…helt ok, vilket får ses som positivt i sammanhanget.

Möjligen gör den första fantasi-scenen mig en smula orolig, då den är en rätt anonym undervattens-CGI-fest. Samtidigt är låten Can you imagine that? pigg och trevlig och när det förekommer animeringar i fortsättningen påminner de mer om ”klassiska” Disney. Däremot kan jag tycka att sång- och dansnumret A cover is not the book (som ska matcha originalets Jolly holiday) nästan hade varit bättre med enbart Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda.

Låt mig vara tydlig: jag tycker fortfarande mycket bättre om originalet. Själva studio- och kulisskänslan skapar en oefterhärmlig charm och i princip varenda en av Shermanbrödernas låtar är toppklass. Eftersom Mary Poppins ”historia” inte har något riktigt tydligt driv blir den nästan kontemplativ till sin natur. En nästintill actionartad sekvens som i Mary Poppins Returns, när Big Ben ska manipuleras för att ge Michael och Jane tid nog att hinna fram till banken, hade inte alls passat in i föregångaren. Och det är först när jag ser Mary Poppins Returns som jag inser att Mary Poppins är en av de fåtaliga Disney-/barnfilmer där det faktiskt inte finns något tydligt uttalad skurk (vilket denna andra film alltså inte missat att plocka in).

Men med allt detta sagt var Mary Poppins Returns faktiskt ingen dum remakeuppföljare. Jag har inget alls emot att se Julie Andrews och Dick van Dyke ersatta av Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda. Ben Wishaw och Emily Mortimer, i rollerna som Michael och Jane Banks, gör inte bort sig men jag måste erkänna att Ben Wishaw är en lika trovärdig trebarnsfar som Lin-Manuels lykttändarcockney.

Musiken av veteranen Marc Shaiman lyckas både inkorporera Shermanbrödernas originalmusik väldigt fint i sitt score och prestera nyskrivna låtar som på olika sätt ska motsvara scener i den första filmen. A cover is not the book har jag redan nämnt, ett annat exempel är Trip a little light fantastic, vars totalframförande med sång och dans jag på det hela taget faktiskt till och med tyckte bättre om än Step in time.

Och återigen kommer Mary Poppins närvaro inte att innebära den största förändringen för sina unga skyddslingar, utan för deras far. Ännu en gång handlar det med andra ord om ”saving mr. Banks”. Men Ben Wishaws Michael får vara en avsevärt mer (sannolikt lika avsevärt anakronistiskt) sårbar fadersgestalt som både ber sina barn om ursäkt när han rutit åt dem och om hjälp när den bistra verkligheten synes överväldigande.

Jag kan absolut tänka mig att Mary Poppins Returns kan bli en lika värdefull nostalgipärla för andra generationer som Mary Poppins är för min del. En icke alls ovärdig uppföljarremake, när den väl blev av, med andra ord.

Och det var sista filmen ut i årets musikalvecka. Alltid trevligt att få sluta i en positiv stämning och jag vet att även min medbloggare Filmitch både sett och gillat Mary Poppins Returns. Han har också satsat på lite säkrare kort denna sista musikaldag istället för kattkostymer och grekiska övärlden. Tack för det här året och på återseende 2022 (man kan ju alltid hoppas).