Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Inte sin tvära och nyopererade morfar Eddie i alla fall. Det där med att att inte snacka med sina vänner verkar vara ett ärftligt personlighetsdrag eftersom Eddie upprätthållit en 15 år lång tystnad gentemot sin gamle affärspartner Milo.

Så vad återstår för Spencer? Tja, varför inte dyka huvudstupa ned i depressionen Jumanji-spelet? Som arkeologen Smolder Bravestone hade han i alla fall en glödande intensiv blick och biceps lika stora som en normal mans lår. När vännerna börjar leta efter Spencer är han redan borta sedan länge och de ser ingen annan råd än att ge sig in i spelet efter honom. När allt kommer omkring har de ju redan överlevt det en gång och bör därför vara hyfsat förberedda på vad som väntar.

Men nej, så enkelt blir det så klart inte i denna uppföljare till en av 2017 års stora film-överraskningar. Jag hade i alla fall aldrig kunnat gissa att jag skulle bli så underhållen av en remake av en halvdan äventyrsfilm från mitten av 90-talet med Robin Williams. Så blev jag lika underhållen av uppföljaren?

Både ja och nej skulle jag nog säga. Jag kan inte på rak arm peka på någon specifik detalj som The Next Level gör sämre än Welcome to the Jungle. Persongalleriet är lagom utökat och de vuxna Jumanji-skådisarna (nu också välförtjänt kompletterade med Awkwafina) får chans att härbärgera fler än en rollfigur under filmens gång. I förra filmen var det Spencer och Fridge som skulle reda ut sin trassliga relation, den här gången är det morfar Eddie och Milo. I förra filmen fick Dwayne Johnson chans att kanalisera en tonårig, judisk nörd, nu får han istället ta itu med den halvvuxne, judiske nördens tjuriga morfar.

Nackdelen som dagens film får dras med är förstås att jag den här gången av naturliga orsaker inte blir lika överraskad. Nu förväntar jag mig att filmen faktiskt ska vara ganska underhållande, vilket den å andra sidan också är. Den tar exempelvis alla chansen att driva med det faktum att gammgubbarna aldrig riktigt fattar konceptet ”jag är en avatar i ett TV-spel”. Henry Jackman åkallar Maurice Jarres score till Lawrence of Arabia på ett ganska fint sätt. Karen Gillan är fortfarande ascool och Awkwafina bevisar än en gång att hon är är riktigt bra comedienne.

Så: jag blev underhållen. Dags att levla upp?